Att försöka framstå som professionell i ett digitalt möte samtidigt som ett snorigt barn klättrar på en, kan få vem som helst att gå upp i högvarv. Så hur minskar man vobb-stressen? Här är Unionens fem tips till dig som chef.
Publicerad 06 feb. 2023
Ordet vobba var med på 2011 års nyordslista. De flesta nyord överlever inte i flera decennier, många kommer inte ens med i nästa upplaga av Svenska akademins ordlista. Men ordet vobba , som innebär att man jobbar samtidigt som man är hemma med sjukt barn, kom för att stanna.
– Från att ha varit något av ett fenomen är det nu vedertaget att tjänstemän vobbar ibland. Sedan pandemin har man också goda förutsättningar att göra det, säger Unionens jämställdhetsexpert Peter Tai Christensen.
i en Novus-undersökning, visade det sig att fyra av tio nu känner att de vobbar för mycket
Men när Unionen kollade närmare på vobbandet i en Novus-undersökning, visade det sig att fyra av tio nu känner att de vobbar för mycket. Det kan handla om att man vobbar för att inte sätta sina kollegor på pottan.
– Eller så vobbar man för att det inte finns någon att lämna över arbetsuppgifterna till, så man kommer att få göra dem själv oavsett. I det läget kan man lika gärna vobba för att slippa inkomstbortfall, trots att man kanske innerst inne hade velat vabba.
– Om man tycker att man vobbar för mycket så är det en form av missnöje, och det är aldrig en fördel att ha missnöjda medarbetare.
Peter Tai Christensen påminner om att möjligheten att vobb kan upplevas som stressförebyggande, eftersom arbetet inte samlas på hög tills barnet är friskt.
– Men om man istället känner sig tvungen att vobba , så blir det istället en stressfaktor.
Och även om du som chef i ord har sagt att det är okej att vabba, så gäller det att vara uppmärksam på kulturen. Finns det i ärlighetens namn en förväntan på att medarbetare ska vara tillgängliga när de vabbar, och allra helst vobba ?
– Ta upp frågan på ett arbetsplatsmöte, och tydliggör arbetsgivarens inställning till vabb och vobb. Ge medarbetarna chans att komma med frågor och funderingar. Ju öppnare, rakare och tydligare kommunikation, desto bättre.
Nästa artikel
Det tog många år för Shelley Grundén, 43 år i Stockholm, att ta tag i sin dröm om att bli socionom. Länge kände hon att det inte ens var någon idé att försöka.
Länge kände hon att det inte ens var någon idé att försöka
– Jag tänkte att jag ändå aldrig kommer att komma in. Just därför är jag så lycklig över att jag nu realiserar min livsdröm. Att jag inte blev fast i en bransch där jag inte längre utvecklades.
Shelley Grundén läser sedan ett och ett halvt år tillbaka socionomprogrammet på Södertörns högskola. Hon hade sökt in till utbildningen flera gånger tidigare, men aldrig lyckats få en plats, så hon fortsatte jobba inom handelsbranschen. Där fick Shelley tidigt in en fot. Det började med att hon gjorde praktik på Lindex när hon gick på gymnasiet. Hon fick därefter extrajobb, vilket ledde till en helgtjänst, som ledde till ett vikariat, vilket ledde till olika tjänster som ställföreträdande chef i olika butiker.
– Som ung, modeintresserad tjej var det roligt att jobba inom handeln, jag gillade kundkontakten, att träffa och hjälpa människor. Och kulturen på Lindex är sympatisk, många stannar i årtionden.
Hon studerade visserligen mellan varven. Hon hade en plan om att läsa enstaka kurser för att på de sättet komma bakvägen in i socionomyrket.
– Det går inte, men känslan av att jag ville göra något annat levde kvar.
Känslan minskade inte efter att hon fick barn.
– Det är konstigt, för trots att många kvinnor jobbar inom handeln är jobben inte anpassade för kvinnor med familj. Arbetstiderna skiftar, man stänger ofta butiken efter att förskolan stängt. Och om man vabbar, vilket många kvinnor inom låglöneyrken ofta gör, så skapar det en stress, för man vet vilken extra arbetsbörda det innebär för kollegorna.
Med åren började hon också känna av den kris handelsbranschen befinner sig i kris. Dels är det färre som besöker galleriorna, när fler handlar på nätet och har lärt sig jaga låga priser. Men det handlar också om höga hyror och energipriser, och den gröna omställning som måste till. Allt detta gör att handeln är en bransch i förändring.
– Vi blev färre personer på golvet, och även om kunden alltid var i fokus skulle vi också sälja på ett mer aktivt sätt. I takt med att antalet tjänster skars ner ökade också stressen, samtidigt om möjligheterna att ta sig vidare karriärmässigt minskade.
I takt med att antalet tjänster skars ner ökade också stressen
Ja, att hennes framtid inte var inom handeln blev allt tydligare, men exakt hur hon skulle ta sig därifrån var hon inte på det klara med. Det var när Shelley hösten 2018 blev utbränd i rollen som butikschef för en nyöppnad inredningsbutik, som hon tog tag i saken.
– I två års tid hade jag sprungit runt och släckt bränder. Utmattningen kostade rejält på kroppen, men jag är ändå tacksam för pausen den gav.
Shelley fick tid att tänka, analysera, och drömma kring sitt liv och sin framtid, och som många som hamnar i någon typ av kris sökte hon förändring. Även på arbetstid ville hon ägna sig åt något som hon känner har större mening än att sälja plagg och prylar. Hon ville hjälpa folk till positiv förändring.
– Att bli socionom kändes också som ett tryggt val, folk kommer tyvärr alltid att ha problem, dessutom såg jag möjligheten att komma upp i lön. Men jag hade ju sökt socionomutbildningen tidigare, och aldrig kommit in. Nu försökte jag även komma in på reell kompetens, men lyckades inte med det heller.
Hon trodde drömmen var ouppnåbar, men kontaktade ändå en studievägledare.
Hon trodde drömmen var ouppnåbar, men kontaktade ändå en studievägledare.
– Hon var superärlig och sa att jag aldrig skulle komma in på det jag hade, att jag hade sämsta tänkbara utgångspunkt. Hon rekommenderade mig därför att läsa upp matten och skriva högskoleprovet. Jag hade låga förväntningar på mig själv, och tänkte att jag skulle få jättedåligt resultat, men fick precis det jag behövde för att komma in.
Det är ett stort steg att börja plugga som vuxen med småbarn, framförallt då Shelley inte har så mycket CSN kvar att ta ut och det är osäkert om hon kommer att få omställningsstudiestöd .
– Men min man säger att ”vi löser det.” Det är fantastiskt att ha den uppbackningen, säger hon och skrattar till:
– Å andra sidan tog jag hela föräldraledigheten, så jag känner att det är min tur nu.
Men att det skulle vara svårare att plugga i medelåldern skriver hon inte under på.
Hon strålar när hon berättar om allt hon lär sig om dagarna nu, men poängterar samtidigt att studera inte är någon dans på rosor. Vissa veckor är riktigt kämpiga. Men att det skulle vara svårare att plugga i medelåldern skriver hon inte under på.
– Dels kommer jag in med rejält med kunskap om livet, och dels har jag ett större lugn i att det ordnar sig än många av mina yngre studiekamrater. So what, om jag kör på en tenta, då lyckas jag väl nästa gång.
