Zanna Hamberg har gått från att jobba i kassan på Gekås till att bli systemarkitekt – utan ny formell utbildning. Vd:n tycker det är självklart att satsa på personalens kompetens: ”Vissa säger att det är dyrt, och vad händer om de sedan slutar? Men jag tänker snarare att vad händer om vi inte utbildar dem och de stannar?”
Publicerad 29 sept. 2023
Du kanske är mogen (eller till och med övermogen) för en förändring, men att studera mitt i livet är en dröm som kan vara svår att realisera – hur gärna man än vill byta karriär . Då kan man ta samma väg som Zanna Hamberg, 43. Via kurser och kompetensutveckling på företaget Gekås i Ullared har hon gått från att sitta i kassan till att bli systemansvarig på IT-avdelningen.
– Jag gillade visserligen pulsen i kassan, men i förlängningen behöver jag utveckling, säger Zanna.
Hade jobbet krävt en ny universitetsutbildning hade hon däremot tvekat.
– Jag har redan investerat i en lång utbildning, till lärare, och med barn, hus och allt hade det varit svårt att prioritera.
Zanna började på Gekås i Ullared redan som 19-åring, direkt efter gymnasiet. Parallellt med jobbet i butiken läste hon upp sina betyg på Komvux, och sökte så småningom in till Lärarhögskolan i Halmstad. 2007 tog hon sin examen, men erbjöds samtidigt ett vikariat på kassaplaneringen.
– Jag tänkte att lärare kan jag ju bli sen, jobb på skola finns ju kvar.
Hon säger det med ett skratt, för hon har aldrig arbetat som lärare. Det ena har lett till det andra på Gekås, och snart blev hon schemaläggare för hela kundserviceavdelningen med cirka 300 medarbetare.
– Jag har alltid gillat siffror och logik, så det passade mig perfekt.
På företaget var de heller inte sena med att notera hennes talanger, så när ett nytt kassasystem skulle implementeras frågade dåvarande IT-chefen om han kunde bolla med henne.
– Från början ville de ha med mig för att jag kände till arbetet i kassan och hade använt våra digitala verktyg, de ville ha min input. Men över tid blev uppgifterna kring kassasystemet allt fler, så till slut hoppade jag av schemaläggningen och blev systemägare på heltid.
Du har ingen formell utbildning inom IT, hur har du skaffat dig rätt kompetens för att bli systemägare?
– Dels har jag gått lite kurser, som en inom testledning och en om processkartläggning, men framförallt skaffar jag mig hela tiden nya skills i jobbet. Jag testar, läser på och frågar personer som kan. Man måste inte alltid gå en kurs för att komplettera sina kunskaper. Även om man på det här företaget är smart nog att förstå att om jag vill gå en kurs, så ställer de sig positiva till det.
Patrik Levin, vd på Gekås, säger att företaget aktivt jobbar med att lyfta befintlig personal, genom egna utbildningar inom exempelvis service, bemötande och ledarskap.
– Men vi vill även hjälpa dem som har intresse och ambition att bli något annat. De kan då få specialistutbildningar.
Han sticker inte under stol med att det självklart hänger ihop med att det kan vara svårt att rekrytera specialister när man verkar på en liten ort som Ullared.
– Självklart är det så. I Ullared bor det 800 personer. Hos oss jobbar cirka 1800 personer. En väldigt liten andel av den svenska befolkningen utbildar sig till exempelvis AI-utvecklare, så det säger sig självt att det statistiskt sett sällan finns en enda i den här byn. Alla vill heller inte flytta hit.
Det är såklart roligare att jobba på ett företag där man får chans att utvecklas, till och med kan få helt nya yrken, men vad är vinsten för er som företag?
– Jag vill gärna vända på frågan: Vad är förlusten med att inte göra det? Man pratar ibland om att det kostar så mycket att utbilda personal, och vad händer om de sedan slutar? Men jag tänker snarare att vad händer om vi inte utbildar dem och de stannar?
Patrik Levin säger att han inte ens kan sätta ord på hur viktigt detta är.
– Jag tror att det är en förutsättning för att vi ska lyckas. Ta bara mig som exempel, jag har gått från att vara kassakille till att bli koncern-vd på Gekås. Hade de inte gett mig chans att växa hade jag inte stannat så här länge.
Nästa artikel
Det tog många år för Shelley Grundén, 43 år i Stockholm, att ta tag i sin dröm om att bli socionom. Länge kände hon att det inte ens var någon idé att försöka
– Jag tänkte att jag ändå aldrig kommer att komma in. Just därför är jag så lycklig över att jag nu realiserar min livsdröm. Att jag inte blev fast i en bransch där jag inte längre utvecklades.
Shelley Grundén läser sedan ett och ett halvt år tillbaka socionomprogrammet på Södertörns högskola. Hon hade sökt in till utbildningen flera gånger tidigare, men aldrig lyckats få en plats, så hon fortsatte jobba inom handelsbranschen. Där fick Shelley tidigt in en fot. Det började med att hon gjorde praktik på Lindex när hon gick på gymnasiet. Hon fick därefter extrajobb, vilket ledde till en helgtjänst, som ledde till ett vikariat, vilket ledde till olika tjänster som ställföreträdande chef i olika butiker.
– Som ung, modeintresserad tjej var det roligt att jobba inom handeln, jag gillade kundkontakten, att träffa och hjälpa människor. Och kulturen på Lindex är sympatisk, många stannar i årtionden.
Hon studerade visserligen mellan varven. Hon hade en plan om att läsa enstaka kurser för att på de sättet komma bakvägen in i socionomyrket.
– Det går inte, men känslan av att jag ville göra något annat levde kvar.
Känslan minskade inte efter att hon fick barn.
– Det är konstigt, för trots att många kvinnor jobbar inom handeln är jobben inte anpassade för kvinnor med familj. Arbetstiderna skiftar, man stänger ofta butiken efter att förskolan stängt. Och om man vabbar, vilket många kvinnor inom låglöneyrken ofta gör, så skapar det en stress, för man vet vilken extra arbetsbörda det innebär för kollegorna.
Med åren började hon också känna av den kris handelsbranschen befinner sig i kris. Dels är det färre som besöker galleriorna, när fler handlar på nätet och har lärt sig jaga låga priser. Men det handlar också om höga hyror och energipriser, och den gröna omställning som måste till. Allt detta gör att handeln är en bransch i förändring.
– Vi blev färre personer på golvet, och även om kunden alltid var i fokus skulle vi också sälja på ett mer aktivt sätt. I takt med att antalet tjänster skars ner ökade också stressen, samtidigt om möjligheterna att ta sig vidare karriärmässigt minskade.
Ja, att hennes framtid inte var inom handeln blev allt tydligare, men exakt hur hon skulle ta sig därifrån var hon inte på det klara med. Det var när Shelley hösten 2018 blev utbränd i rollen som butikschef för en nyöppnad inredningsbutik, som hon tog tag i saken.
– I två års tid hade jag sprungit runt och släckt bränder. Utmattningen kostade rejält på kroppen, men jag är ändå tacksam för pausen den gav.
Shelley fick tid att tänka, analysera, och drömma kring sitt liv och sin framtid, och som många som hamnar i någon typ av kris sökte hon förändring. Även på arbetstid ville hon ägna sig åt något som hon känner har större mening än att sälja plagg och prylar. Hon ville hjälpa folk till positiv förändring.
– Att bli socionom kändes också som ett tryggt val, folk kommer tyvärr alltid att ha problem, dessutom såg jag möjligheten att komma upp i lön. Men jag hade ju sökt socionomutbildningen tidigare, och aldrig kommit in. Nu försökte jag även komma in på reell kompetens, men lyckades inte med det heller.
Hon trodde drömmen var ouppnåbar, men kontaktade ändå en studievägledare.
– Hon var superärlig och sa att jag aldrig skulle komma in på det jag hade, att jag hade sämsta tänkbara utgångspunkt. Hon rekommenderade mig därför att läsa upp matten och skriva högskoleprovet. Jag hade låga förväntningar på mig själv, och tänkte att jag skulle få jättedåligt resultat, men fick precis det jag behövde för att komma in.
Det är ett stort steg att börja plugga som vuxen med småbarn, framförallt då Shelley inte har så mycket CSN kvar att ta ut och det är osäkert om hon kommer att få omställningsstudiestöd .
– Men min man säger att ”vi löser det.” Det är fantastiskt att ha den uppbackningen, säger hon och skrattar till:
– Å andra sidan tog jag hela föräldraledigheten, så jag känner att det är min tur nu.
Hon strålar när hon berättar om allt hon lär sig om dagarna nu, men poängterar samtidigt att studera inte är någon dans på rosor. Vissa veckor är riktigt kämpiga. Men att det skulle vara svårare att plugga i medelåldern skriver hon inte under på.
– Dels kommer jag in med rejält med kunskap om livet, och dels har jag ett större lugn i att det ordnar sig än många av mina yngre studiekamrater. So what, om jag kör på en tenta, då lyckas jag väl nästa gång.
