Shelley Grundén hade jobbat i butik sedan tonåren. Men bristen på utveckling och den stora omställning branschen går igenom fick henne att känna att hon inte hade sin framtid inom handeln. Nu tar hon tag i sin livsdröm och studerar till socionom.
Publicerad 03 okt. 2023
Det tog många år för Shelley Grundén, 43 år i Stockholm, att ta tag i sin dröm om att bli socionom. Länge kände hon att det inte ens var någon idé att försöka.
Länge kände hon att det inte ens var någon idé att försöka
– Jag tänkte att jag ändå aldrig kommer att komma in. Just därför är jag så lycklig över att jag nu realiserar min livsdröm. Att jag inte blev fast i en bransch där jag inte längre utvecklades.
Shelley Grundén läser sedan ett och ett halvt år tillbaka socionomprogrammet på Södertörns högskola. Hon hade sökt in till utbildningen flera gånger tidigare, men aldrig lyckats få en plats, så hon fortsatte jobba inom handelsbranschen. Där fick Shelley tidigt in en fot. Det började med att hon gjorde praktik på Lindex när hon gick på gymnasiet. Hon fick därefter extrajobb, vilket ledde till en helgtjänst, som ledde till ett vikariat, vilket ledde till olika tjänster som ställföreträdande chef i olika butiker.
– Som ung, modeintresserad tjej var det roligt att jobba inom handeln, jag gillade kundkontakten, att träffa och hjälpa människor. Och kulturen på Lindex är sympatisk, många stannar i årtionden.
Hon studerade visserligen mellan varven. Hon hade en plan om att läsa enstaka kurser för att på de sättet komma bakvägen in i socionomyrket.
– Det går inte, men känslan av att jag ville göra något annat levde kvar.
Känslan minskade inte efter att hon fick barn.
– Det är konstigt, för trots att många kvinnor jobbar inom handeln är jobben inte anpassade för kvinnor med familj. Arbetstiderna skiftar, man stänger ofta butiken efter att förskolan stängt. Och om man vabbar, vilket många kvinnor inom låglöneyrken ofta gör, så skapar det en stress, för man vet vilken extra arbetsbörda det innebär för kollegorna.
Med åren började hon också känna av den kris handelsbranschen befinner sig i kris. Dels är det färre som besöker galleriorna, när fler handlar på nätet och har lärt sig jaga låga priser. Men det handlar också om höga hyror och energipriser, och den gröna omställning som måste till. Allt detta gör att handeln är en bransch i förändring.
– Vi blev färre personer på golvet, och även om kunden alltid var i fokus skulle vi också sälja på ett mer aktivt sätt. I takt med att antalet tjänster skars ner ökade också stressen, samtidigt om möjligheterna att ta sig vidare karriärmässigt minskade.
I takt med att antalet tjänster skars ner ökade också stressen
Ja, att hennes framtid inte var inom handeln blev allt tydligare, men exakt hur hon skulle ta sig därifrån var hon inte på det klara med. Det var när Shelley hösten 2018 blev utbränd i rollen som butikschef för en nyöppnad inredningsbutik, som hon tog tag i saken.
– I två års tid hade jag sprungit runt och släckt bränder. Utmattningen kostade rejält på kroppen, men jag är ändå tacksam för pausen den gav.
Shelley fick tid att tänka, analysera, och drömma kring sitt liv och sin framtid, och som många som hamnar i någon typ av kris sökte hon förändring. Även på arbetstid ville hon ägna sig åt något som hon känner har större mening än att sälja plagg och prylar. Hon ville hjälpa folk till positiv förändring.
– Att bli socionom kändes också som ett tryggt val, folk kommer tyvärr alltid att ha problem, dessutom såg jag möjligheten att komma upp i lön. Men jag hade ju sökt socionomutbildningen tidigare, och aldrig kommit in. Nu försökte jag även komma in på reell kompetens, men lyckades inte med det heller.
Hon trodde drömmen var ouppnåbar, men kontaktade ändå en studievägledare.
Hon trodde drömmen var ouppnåbar, men kontaktade ändå en studievägledare.
– Hon var superärlig och sa att jag aldrig skulle komma in på det jag hade, att jag hade sämsta tänkbara utgångspunkt. Hon rekommenderade mig därför att läsa upp matten och skriva högskoleprovet. Jag hade låga förväntningar på mig själv, och tänkte att jag skulle få jättedåligt resultat, men fick precis det jag behövde för att komma in.
Det är ett stort steg att börja plugga som vuxen med småbarn, framförallt då Shelley inte har så mycket CSN kvar att ta ut och det är osäkert om hon kommer att få omställningsstudiestöd .
– Men min man säger att ”vi löser det.” Det är fantastiskt att ha den uppbackningen, säger hon och skrattar till:
– Å andra sidan tog jag hela föräldraledigheten, så jag känner att det är min tur nu.
Men att det skulle vara svårare att plugga i medelåldern skriver hon inte under på.
Hon strålar när hon berättar om allt hon lär sig om dagarna nu, men poängterar samtidigt att studera inte är någon dans på rosor. Vissa veckor är riktigt kämpiga. Men att det skulle vara svårare att plugga i medelåldern skriver hon inte under på.
– Dels kommer jag in med rejält med kunskap om livet, och dels har jag ett större lugn i att det ordnar sig än många av mina yngre studiekamrater. So what, om jag kör på en tenta, då lyckas jag väl nästa gång.
Nästa artikel
Anna-Lena är mellanchef på ett företag i Stockholm. På en informell lunch med sin chef nämnde hon att några medarbetare på avdelningen verkar slacka. Eller hon misstänker att de inte riktigt gör sitt jobb.
”Du installerar programvaran. Fast du säger inget om det, såklart, annars är ju risken att de skärper sig när de vet att du kollar.”
Samma eftermiddag fick Anna-Lena ett tips från chefen om olika program hon kunde använda för att följa vad de anställda egentligen sysslar med på dator och mobil, ”Du installerar programvaran. Fast du säger inget om det, såklart, annars är ju risken att de skärper sig när de vet att du kollar.”
Anna-Lena tyckte att det här lät lite suspekt, så hon ringde Unionen för att kolla om det faktiskt är tillåtet.
Unionens förbundsjurist Susanna Kjällström rekommenderar Anna-Lena att inte göra detta – och radar upp flera skäl. Dels finns det artiklar i GDPR som handlar om informationsskyldighet, det vill säga du är tvungen att informera dem du övervakar om att du gör just detta.
– En arbetsgivare får inte behandla någons personuppgifter, vilket detta är, i hemlighet.
– En arbetsgivare får inte behandla någons personuppgifter, vilket detta är, i hemlighet.
I GDPR finns det också en skrivning om att man ska informera snarast, men senast inom en månad.
– Och enligt good practice bör man informera sina anställda i förväg.
Sedan har vi, påpekar Susanna Kjällström, artikel 8 i Europakonventionen, som skyddar din rätt till privatliv.
Även på arbetsrättens område har man skyldighet att förhandla system övervakning enligt MBL. Och det ska göras innan. Sedan har vi, påpekar Susanna Kjällström, artikel 8 i Europakonventionen, som skyddar din rätt till privatliv.
– Den rätten gäller även när du är på arbetet. Och Europadomstolen har i ett antal mål sagt att det inte är förenligt med artikel 8 att en arbetsgivare övervakar eller behandlar personuppgifter i hemlighet.
Får en arbetsgivare alltså aldrig övervaka sina anställda?
– Jo, man får genomföra en viss övervakning och kontroll, om företagets intresse väger tyngre än arbetstagarens fri och rättigheter. Men det får aldrig göras i hemlighet. Ett företag kan exempelvis skriva i sin IT-policy att det finns situationer då man kan gå in i din mejl, som om du är långvarigt sjuk. Då vet du som anställd om det i förväg, och har chans att göra rätt.
Men om ett företag vill övervaka sina anställda ska det ske på det minst ingripande sättet.
Men om ett företag vill övervaka sina anställda ska det ske på det minst ingripande sättet. Susanna Kjällström tar exemplet med inpasseringskort. Det är inte ovanligt att företag loggar vilka som går in och ut ur lokalen av säkerhetsskäl. Om det börjar brinna är det viktigt att veta vilka som befinner sig i lokalen.
– Men om man vill logga detta för att kolla vem som är på kontoret en viss tid, så finns det troligen mindre ingripande sätt att göra det på. Har företaget krav på daglig närvaro, så är väl även chefen på plats och kan själv gå runt och se om folk är på kontoret, och prata med dem för att kolla att de gör vad de ska.
Har företaget krav på daglig närvaro, så är väl även chefen på plats och kan själv gå runt och se om folk är på kontoret, och prata med dem för att kolla att de gör vad de ska.
