Shelley Grundén hade jobbat i butik sedan tonåren. Men bristen på utveckling och den stora omställning branschen går igenom fick henne att känna att hon inte hade sin framtid inom handeln. Nu tar hon tag i sin livsdröm och studerar till socionom.
Publicerad 03 okt. 2023
Det tog många år för Shelley Grundén, 43 år i Stockholm, att ta tag i sin dröm om att bli socionom. Länge kände hon att det inte ens var någon idé att försöka.
Länge kände hon att det inte ens var någon idé att försöka
– Jag tänkte att jag ändå aldrig kommer att komma in. Just därför är jag så lycklig över att jag nu realiserar min livsdröm. Att jag inte blev fast i en bransch där jag inte längre utvecklades.
Shelley Grundén läser sedan ett och ett halvt år tillbaka socionomprogrammet på Södertörns högskola. Hon hade sökt in till utbildningen flera gånger tidigare, men aldrig lyckats få en plats, så hon fortsatte jobba inom handelsbranschen. Där fick Shelley tidigt in en fot. Det började med att hon gjorde praktik på Lindex när hon gick på gymnasiet. Hon fick därefter extrajobb, vilket ledde till en helgtjänst, som ledde till ett vikariat, vilket ledde till olika tjänster som ställföreträdande chef i olika butiker.
– Som ung, modeintresserad tjej var det roligt att jobba inom handeln, jag gillade kundkontakten, att träffa och hjälpa människor. Och kulturen på Lindex är sympatisk, många stannar i årtionden.
Hon studerade visserligen mellan varven. Hon hade en plan om att läsa enstaka kurser för att på de sättet komma bakvägen in i socionomyrket.
– Det går inte, men känslan av att jag ville göra något annat levde kvar.
Känslan minskade inte efter att hon fick barn.
– Det är konstigt, för trots att många kvinnor jobbar inom handeln är jobben inte anpassade för kvinnor med familj. Arbetstiderna skiftar, man stänger ofta butiken efter att förskolan stängt. Och om man vabbar, vilket många kvinnor inom låglöneyrken ofta gör, så skapar det en stress, för man vet vilken extra arbetsbörda det innebär för kollegorna.
Med åren började hon också känna av den kris handelsbranschen befinner sig i kris. Dels är det färre som besöker galleriorna, när fler handlar på nätet och har lärt sig jaga låga priser. Men det handlar också om höga hyror och energipriser, och den gröna omställning som måste till. Allt detta gör att handeln är en bransch i förändring.
– Vi blev färre personer på golvet, och även om kunden alltid var i fokus skulle vi också sälja på ett mer aktivt sätt. I takt med att antalet tjänster skars ner ökade också stressen, samtidigt om möjligheterna att ta sig vidare karriärmässigt minskade.
I takt med att antalet tjänster skars ner ökade också stressen
Ja, att hennes framtid inte var inom handeln blev allt tydligare, men exakt hur hon skulle ta sig därifrån var hon inte på det klara med. Det var när Shelley hösten 2018 blev utbränd i rollen som butikschef för en nyöppnad inredningsbutik, som hon tog tag i saken.
– I två års tid hade jag sprungit runt och släckt bränder. Utmattningen kostade rejält på kroppen, men jag är ändå tacksam för pausen den gav.
Shelley fick tid att tänka, analysera, och drömma kring sitt liv och sin framtid, och som många som hamnar i någon typ av kris sökte hon förändring. Även på arbetstid ville hon ägna sig åt något som hon känner har större mening än att sälja plagg och prylar. Hon ville hjälpa folk till positiv förändring.
– Att bli socionom kändes också som ett tryggt val, folk kommer tyvärr alltid att ha problem, dessutom såg jag möjligheten att komma upp i lön. Men jag hade ju sökt socionomutbildningen tidigare, och aldrig kommit in. Nu försökte jag även komma in på reell kompetens, men lyckades inte med det heller.
Hon trodde drömmen var ouppnåbar, men kontaktade ändå en studievägledare.
Hon trodde drömmen var ouppnåbar, men kontaktade ändå en studievägledare.
– Hon var superärlig och sa att jag aldrig skulle komma in på det jag hade, att jag hade sämsta tänkbara utgångspunkt. Hon rekommenderade mig därför att läsa upp matten och skriva högskoleprovet. Jag hade låga förväntningar på mig själv, och tänkte att jag skulle få jättedåligt resultat, men fick precis det jag behövde för att komma in.
Det är ett stort steg att börja plugga som vuxen med småbarn, framförallt då Shelley inte har så mycket CSN kvar att ta ut och det är osäkert om hon kommer att få omställningsstudiestöd .
– Men min man säger att ”vi löser det.” Det är fantastiskt att ha den uppbackningen, säger hon och skrattar till:
– Å andra sidan tog jag hela föräldraledigheten, så jag känner att det är min tur nu.
Men att det skulle vara svårare att plugga i medelåldern skriver hon inte under på.
Hon strålar när hon berättar om allt hon lär sig om dagarna nu, men poängterar samtidigt att studera inte är någon dans på rosor. Vissa veckor är riktigt kämpiga. Men att det skulle vara svårare att plugga i medelåldern skriver hon inte under på.
– Dels kommer jag in med rejält med kunskap om livet, och dels har jag ett större lugn i att det ordnar sig än många av mina yngre studiekamrater. So what, om jag kör på en tenta, då lyckas jag väl nästa gång.
Nästa artikel
Finns det en otydlighet i organisationen, då måste man börja med att reda ut det.
Det går snudd på att säga att där det finns människor, där finns det konflikter. Och att chefsrollen förr eller senare innefattar konflikthantering är lika troligt som att du kommer att få hålla ett lönesamtal .
Som ombudsman för Unionen i Småland har Anna Ekergren sett det mesta i konfliktväg.
– Det kan handla om allting, som att medarbetare går in på varandras ämnesområden, att saker inte görs på rätt sätt. Oftast handlar det om otydlighet i kommunikation, säger hon.
Det hon brukar göra när hon i sin fackliga roll kliver in i en konflikt är att lyssna på båda sidorna.
– Grundfrågan är "vad består konflikten av?" Finns det en otydlighet i organisationen, då måste man börja med att reda ut det. Att lägga tid på att ta reda på vilket som är vems ansvarsområde, vilka förväntningar som finns, säger Anna Ekergren.
Det blir fler konflikter kring en otydlig chef som inte vågar ta beslut än de som vågar ta beslut
– Det blir fler konflikter kring en otydlig chef som inte vågar ta beslut än de som vågar ta beslut. Och när chefen är otydlig uppstår ett passivt ledarskap, vilket i sin tur leder till att det blir många informella ledare. Det behöver inte nödvändigtvis vara dåligt, men det kräver att förutsättningarna är tydliga, säger hon.
Att strunta i konflikterna är det mest förödande. De obehandlade konflikterna är de som drabbar gruppen värst.
– Att stoppa skit i en säck och knyta till är inte bra, det jäser och exploderar. Sätt ramar, och jobba med det, säger Anna Ekergren.
Hon delar bilden som målas upp i poddens avsnitt, att konflikterna på arbetsplatserna ökar. Dessutom har jordmånen för konflikter blivit mer gynnsam i ett arbetsliv som i allt högre utsträckning jagar effektivisering och besparing, tycker hon.
– Jag tycker att man på arbetsplatser har mindre tolerans mot dem som är skaviga, de som inte utgör den perfekta pusselbiten. Allt ska matcha så bra, det finns inte utrymme att vara udda. De skaviga har fantastiska resurser bara vi ger dem rätt förutsättningar, säger Anna Ekergren.
Närvaron är ett viktigt verktyg mot konflikter
Hon har även sett att konflikterna riskerar att bli fler på företag som växer.
– På det lilla företaget, där det finns möjlighet att sitta runt fikabordet varje dag, där löser man allting, då behövs inga rutiner eller processer för konflikthantering. Men när man växer som företag måste man skaffa sig sådana. I växtmomentet är det viktigt att man tänker på processerna, säger hon och understryker att närvaron är ett viktigt verktyg mot konflikter.
– Det behöver inte vara fysisk närvaro, det går lika bra att ha Teams-fika. Men att man som chef ringer runt och kollar läget, att medarbetare känner sig sedd av chefen är viktigt. Många chefer hinner inte med det, det är ett problem, säger hon.
Mina bästa chefer har varit de som har vågat sätta ned foten
Anna Ekergren hör inte till dem som själv räds konflikterna. Hon är rak och strävar efter att ta tag i dem snabbt för att sedan kunna säga ”nu är det klart, nu släpper vi det här”.
– Det är lite mitt livsmotto, det går inte att ändra historien, jag kan bara jobba med framtiden. Bland det mest destruktiva för en arbetsplats är kollegor som ältar. Om en chef någon gång har gjort något kan det sitta i organisationen länge. Vissa kanske tror att beslutet var till för att luras och kan inte släppa det och gå vidare. Man får dra ett streck och säga "nu har vi gjort upp med det gamla", säger hon.
– Mina bästa chefer har varit de som har vågat sätta ned foten. De säger "hit, men inte längre, nu ältar vi inte".
