Att gå från att vara egenföretagare till att ha fem anställda på lika många år är en enorm omställning. Hur gör man för att rekrytera rätt medarbetare i rätt tid? Och hur anpassar man sin verksamhet utifrån nya förutsättningar? Sara Karlberg har gjort den här resan och delar med sig av sina erfarenheter.
Publicerad 12 dec. 2022
Sara Karlberg är ägare och VD i Svenska Terapihundskolan och syns ofta i sammanhang som berör just sociala tjänstehundar. Sedan 2014, när hon startade företaget som aktiebolag, har hon gått från noll till fem anställda.
- Att öka från 0 till 5 anställda är ju en mycket större resa än att öka från 50 till 55 anställda, säger hon. Det känns både fantastiskt och svårt. Det har varit en del barnsjukdomar längs vägen och jag har fått lära mig att anpassa verksamheten så att vi inte bara lägger fokus på att växa utan också stannar upp och förvaltar det vi har.
Sara driver Sociala Tjänstehundar i Sverige AB/Svenska Terapihundskolan på heltid och syns ofta ute i sammanhang som berör just sociala tjänstehundar. Hon är en populär föreläsare gällande hund i vård, skola och omsorg.
Redan innan hon anställde sin första medarbetare jobbade hon med underkonsulter som höll utbildningar på uppdrag och på så sätt byggde hon successivt upp verksamheten. Hon minns inte exakt när det var, men runt 2017, så fick hon möjlighet att anställa sin första medarbetare tack vare lönebidrag.
Jag kände och känner än idag att det är ett stort ansvar att vara den som bidrar till att sätta mat på någon annans bord
- Det var lite som att hoppa ut för stupet och hoppas på att det går bra, säger hon. Jag kände och känner än idag att det är ett stort ansvar att vara den som bidrar till att sätta mat på någon annans bord. Innan jag fattade beslutet att anställa så räknade jag på hur mycket jag behövde dra in för att det skulle gå runt. Formeln var att 1+1 blir 3 och med det som taktik så fattade jag beslutet.
Nu har det gått fem år sedan första medarbetaren anställdes och idag är det fem anställda och åtta underkonsulter som arbetar inom verksamheten.
På sina anställda har hon tre tydliga krav – de ska vara hundinstruktör, ha akademisk bakgrund inom vård, skola eller omsorg och de ska också ha en utbildad social tjänstehund med praktisk erfarenhet.
- Så rekryteringsbasen för att anställa nya medarbetare blir ganska snäv, säger hon.
För att hitta nya förmågor har hon alltid ögonen öppna i samband med sina egna kurser, vid träffar i branschföreningar och andra nätverk med likasinnade. Hon har vid något enstaka tillfälle gått ut med någon form av annonsering, men det som gett framgång är att ständigt vara nyfiken på människor hon möter i sin omgivning.
- Det innebär att jag ju egentligen inte gör några formella intervjuer när jag anställer, de har jag liksom redan gjort genom alla samtal vid tidigare tillfällen, säger hon. När jag väl ställer frågan till en person som jag är intresserad av att anställa så är jag själv nästan klar i mitt eget huvud, säger hon.
En av utmaningarna i ett litet företag är sårbarheten. Sara tar som exempel att om en person blir sjukskriven eller föräldraledig under en längre tid, så påverkar det verksamheten väldigt mycket.
- Som arbetsgivare får jag ju inte ställa frågor som handlar om hur de kommer orka med eller om de kanske planerar att bilda familj inom kort efter anställningen, säger hon. Det är ett dilemma. Det har ju alltid löst sig, men som VD i ett litet företag så är det något som kan hålla mig vaken på natten ibland.
Efter att han vuxit rejält som företag vill Sara nu låta verksamheten landa ett tag och låta den gå in i en förvaltningsfas, inte för att stanna utvecklingen utan för att hämta ny kraft.
- Ibland är det bra att stanna upp och ta lite perspektiv på sitt nuläge, säger hon. Själv skriver jag ett bokslut i slutet av varje år och sammanfattar allt jag åstadkommit under året och vad jag vill med verksamheten under kommande år. Och så njuter jag, både av det vi åstadkommit och över den kraft som finns i att driva en verksamhet som känns så meningsfull.
Är du chef, medlem i Unionen och vill dela med dig av din berättelse, liksom Sara i artikeln ovan? Hör då av dig till chefsmedlem@unionen.se.
Nästa artikel
Statistiken är talande: Betydligt fler kvinnor än män går in i väggen och drabbas av stressrelaterad ohälsa. Men Annika Härenstam, psykolog och professor eremita i arbetsvetenskap och -organisation ogillar pratet om kvinnors stress och sjukskrivningar.
– Det gör att vi ser kvinnors ohälsa som ett kvinnoproblem. Man letar individuella orsaker, och drar slutsatser om att kvinnor inte kan säga nej i tid eller inte pallar stress lika bra som män. Men forskning visar att om kvinnor och män utsätts för liknande situationer, så reagerar de ungefär likadan, säger Annika Härenstam.
Ja, att kvinnor blir sjuka av stress handlar om systemfel, och är därmed allas angelägenhet. Annika Härenstam vill att vi tittar på hur jobben organiseras. För faktum är att fler kvinnor än män har jobb där man har lågt inflytande men höga krav, vilket är en riskfaktor. Det är också vanligare att kvinnors jobb har otydliga mål och är mer tids och rumsbundna, alltså inte är lika flexibla, saker som också kan känslor av stress.
– Även på kontor med hälften kvinnor så jobbar män och kvinnor med delvis olika saker. Fler klassiskt administrativa serviceuppgifter ligger på kvinnor. Och när man pratar om gränslösa arbetet där man kan sitta var som helst och jobba, så gäller det inte om alla på kontoret, det finns alltid folk (ofta kvinnor) som exempelvis är där och öppnar eller alltid bemannar telefonen säger Annika Härenstam.
Och om vi på hemmaplan pratar om det oavlönade arbetet, som att plåstra om, diska, bädda och handla, något kvinnor tar en större del av – så bör vi på jobbet titta på det osynliga arbetet. För en effekt av de slimmade organisationerna är att medarbetare ska göra en massa saker som man inte tänker på eller värdesätter, de liksom bara ingår. Det kan vara att vattna blommor, tanka bilar, boka möten, sammanställa listor, fylla på papper i skrivaren, fixa krånglande datorer eller handla presenter till Amira som ska sluta. Det kan tyckas vara små saker, men dessa små saker har stor betydelse.
– Många medarbetare, men framförallt kvinnor, gör saker som inte är synliga och därmed inte värderas eller lönesätts, säger Annika Vänje, docent i förändringsledning och genus vid KTH.
Vi har också det sociala och emotionella arbetet, där fler kvinnor tar på sig rollen att se och måna om andra – och förväntas göra det.
– Annars uppfattas hon som otrevlig, medan en man som agerar på samma sätt ses som viktig – om vi generaliserar. Det är också vanligare att män ber sin chef prioritera när det adderas nya arbetsuppgifter, medan kvinnor får höra ”du är ju så bra på det här, du fixar det” och bär stressen inom sig, säger Annika Härenstam.
Varför lägger kvinnor inte bara av med det här, om det ökar stressen utan att ge kredd?
– Det är en av de vanligaste kommentarerna. Men om en kvinna bryter mönstret kan hon få betala ett högt pris genom att bli utfryst, ses som svikare eller jobbig, ”har du märkt vad sur hon är?”, säger Annika Vänje.
Ja, vi låtsas ofta som att det osynliga arbetet inte finns, men på något bakvänt sätt räknar vi ändå med att det ska fixas.
– Kvinnor smörjer maskineriet när de utför osynliga arbetsuppgifter, men det är inga kompetensbärande uppgifter, så kvinnor får jobba hårdare för att leva upp till normen på arbetsplatsen, vilket påverkar rekrytering, lönesättning , chans till avancemang och så vidare, säger Annika Vänje.
Så vad är tipset för att komma till rätta med det här?
– Att erkänna att de här uppgifterna finns, att det är ett jobb och att någon, ofta en kvinna, gör det gratis, säger Annika Vänje.
Hitta osynliga arbetsuppgifter, inte bara de som normalt brukar mätas och räknas – utan allt man lägger sin arbetstid på.
