Unionen vill teckna kollektivavtal med Klarna, men företaget är motsträvigt. Lachlan Marks, som är anställd där, har svårt att förstå varför. ”Vi begär bara det nästan alla arbetande svenskar har”, säger han och menar att det vore en kvalitetsstämpel för företaget.
Publicerad 18 okt. 2023
I våras begärde Unionen förhandlingar med Klarna om kollektivavtal , efter att många anställda uttryckt en önskan om det. Men företaget strävar emot.
– Jag förstår faktiskt inte varför. Det är ju inget konstigt vi frågar efter, utan något som nästan alla anställda i Sverige har, säger Lachlan Marks, som är senior software engineer på Klarna.
Lachlan Marks har jobbat på företaget i knappt två år. Han är australiensare, men drömde om att bo och arbeta i Europa. Så när Klarna annonserade ut tjänsten såg Lachlan en möjlighet att flytta hit – något han inte har ångrat.
– Jag har stor flexibilitet i jobbet, och därmed möjlighet att resa runt och se olika delar av landet. Jobbet är utmanande, vilket jag gillar. Fast det bästa är alla ytterst intelligenta människor som jobbar här. Klarna har verkligen lyckats locka till sig bra folk.
Hemma i Australien arbetade han med mjukvaruutveckling inom telekommunikation, men där hade han inte en tanke på att gå med i facket.
– I Australien finns det knappt fackförbund för oss tjänstemän , framförallt inte för folk som jobbar inom IT. Även bland arbetare är få med i facket.
Han säger att en gång i tiden var organisationsgraden i landet hög, men att det likt i USA gjordes en medveten satsning från näringslivets sida att sänka organisationsgraden.
– Jag skulle säga att de nådde önskat resultat. Anställda är generellt ganska utsatta på arbetsmarknaden då de arbetsrättsliga lagarna har tunnats ur allt mer. Exempelvis är så kallat ”casual work” vanligt i Australien, där man i princip jobbar utan kontrakt och kan bli uppsagd av ingen specifik anledning alls.
Lachlan gick med i Unionen sommaren 2022, strax efter att företaget meddelat att tio procent av personalen skulle sägas upp.
– Jag var inte berörd, tack och lov, men såg hur facket fanns där och stöttade andra med råd och information. Många kollegor hade ingen annanstans att vända sig.
Nyligen blev han invald i styrelsen för Unionen-klubben på Klarna. Han säger att om han gick med i Unionen för att få tillgång till det stöd facket kan ge, så gick han med i styrelsen för att själv kunna hjälpa.
– Jag kände några i styrelsen sedan innan, och såg hur mycket de jobbade ideellt med detta, så jag tänkte att om jag har möjlighet att vara behjälplig så vill jag vara det.
Upplever du att klubben är ett stöd för medlemmarna?
– Ja, och ibland tror jag att det räcker det med vetskapen om att vi finns där, att vi bara är ett Slack-meddelande bort.
Ni kämpar för att Klarna ska teckna kollektivavtal . Varför tycker du att det är viktigt?
– Klarna är ett snabbt växande företag, som ofta förändras och väljer nya vägar. Det kan vara bra, men också dåligt. Vi anställda förvarnas sällan om organisatoriska förändringar, nyrekryteringar eller när vissa personer befordras. Med ett kollektivavtal skulle vi anställda få ett större say i dessa frågor, vilket jag tror vore bra även för företaget.
Vill alla anställda ha kollektivavtal ?
– Nej, det vissa är oroliga för att vi ska förlora fina förmåner vi har. Men kollektivavtalet hindrar ju inte företaget från att ge oss bra förmåner, de kan bara inte dra tillbaka dem hur som helst.
Lachlan tror att ett kollektivavtal vore bra även för företaget. Personer som varit anställda länge har berättat för honom att när Klarna kom så var det ett tecken på att en e-handel var tillförlitlig om den erbjöd betalningar via Klarna.
– På samma sätt tror jag att ett kollektivavtal skulle vara en kvalitetsstämpel för företaget: Här har du en schysst arbetsgivare som spelar enligt reglerna.
Nästa artikel
Medellönen bland Unionens medlemmar är 44 600 kronor. Inom callcenter-branschen får många ut mindre än hälften av det. Även en trotjänare som Diana Krafft, 55 år. Hon har jobbat ett och samma callcenter-företag sedan 2001.
– Jag tillhör inventarierna, skrattar hon.
Diana gillar sitt jobb, säger att hon blir glad av att hjälpa kunder oavsett om det gäller en faktura eller felsökning.
– När de säger ”tack för go hjälp” så värmer det hjärtat.
Hon bor strax utanför den lilla orten Ed i Dalsland, och med en mils pendlingsavstånd förstår hon värdet i att ha ett jobb på så nära håll.
– Företaget har också tagit väl hand mig. Förlorar de en kund, så har jag blivit omplacerad till ett annat konto. Det är jätteskönt, en trygghet, så är det inte på alla ställen.
Men efter dryga 20 år på företaget har hon 21 700 kronor i månadslön, efter skatt får hon ut cirka 17 000 kronor.
– Vi får det att fungera. Vi bor billigt och mannen jagar, så vi har en del kött i frysen. Och jag ser till att jaga extrapriser, erbjudanden och varor med kort datum, så matkontot för oss båda ligger på cirka 2500 kronor i månaden. Vi har inga barn som bor hemma, vilket underlättar, men med två tre barn hade det inte gått ihop. Som ensamstående hade det också varit svårt.
Hon säger att hon själv sällan känner ekonomisk stress, men visst finns det en viss oro kring de ökande priserna.
– Under pandemin hade jag möjlighet att jobba hemma, nu är det jobb på kontoret som gäller. Jag har visserligen bara en mil till jobbet, men med bensinpriser som lever sitt eget liv är det svårt. Å andra sidan måste jag tanka, annars kommer jag inte till jobbet. Att åka buss är inget alternativ här i glesbygden.
Lyxgrejer som restaurangbesök, kläder och resor blir det sällan.
– Det är tur att vi är så hemkära. Vi åker nästan aldrig utrikes. 2018 var vi till USA, men det är ju några år sedan. Men vi har en gammal amerikanare som vi tar en dagstur med ibland när vädret och andan faller på.
Dianas tvillingsyster Charlotte jobbar sedan sex år tillbaka på samma företag. Hon får ut samma summa som sin syster, även om hon säger att hon ofta snarare hamnar på 15 000, ”det blir ju ofta något avdrag för läkarbesök eller liknande.”
– Jag gör en noggrann budget, med konton för allt, som maten, bilen, semestern... Varje månad sätter även av till saker som ved, som kommer en gång om året, för att ha råd med den klumpsumman. Jag storhandlar och gör storkok, och är det extrapris på något så bunkrar jag. Det gäller att passa på. Exempelvis har jag inte handlat toapapper på ett år, skrattar hon.
Men även om Charlotte får det att fungera, så känner hon en oro för framtiden. När hon kollar på minpension.se, så står det att hon kommer att få ut mellan 11 000–12 000 kronor i pension varje månad.
– Om jag väljer att jobba tre år till efter pensionen, så kommer jag upp i 12 500, men det är inte mycket det heller. Jag har inte pensionssparat, och där får jag förstås skylla mig själv, men det är heller inte så lätt att sätta av pengar på den här lönen.
Både Diana och Charlotte är nöjda att man på deras företag har en grundlön, för de har hört att man på andra företag bara jobbar på provision, vilket ökar stressen.
– Men visst önskar jag att man höjde lägstalönen, förhoppningsvis skulle det putta upp lönen för oss andra också. Ett par hundralappar extra skulle vara välkommet, säger Diana.
De tror också att en lönehöjning skulle vara positivt för företaget.
– Jag tror det skulle ge ringar på vattnet. Med lite högre löner skulle det vara lättare att locka till sig äldre personer med erfarenhet, som kanske också stannar längre än de yngre förmågorna som ser det här som ett tillfälligt första jobb, säger Diana.
