Efter över 20 år på företaget får Diana Krafft inte ens hälften så mycket som medellönen bland tjänstemän. Därför måste de lägsta lönerna höjas. Alla som jobbar heltid ska ha en lön det går att leva på.
Publicerad 30 mars 2023
Medellönen bland Unionens medlemmar är 44 600 kronor. Inom callcenter-branschen får många ut mindre än hälften av det. Även en trotjänare som Diana Krafft, 55 år. Hon har jobbat ett och samma callcenter-företag sedan 2001.
– Jag tillhör inventarierna, skrattar hon.
Diana gillar sitt jobb, säger att hon blir glad av att hjälpa kunder oavsett om det gäller en faktura eller felsökning.
– När de säger ”tack för go hjälp” så värmer det hjärtat.
Hon bor strax utanför den lilla orten Ed i Dalsland, och med en mils pendlingsavstånd förstår hon värdet i att ha ett jobb på så nära håll.
– Företaget har också tagit väl hand mig. Förlorar de en kund, så har jag blivit omplacerad till ett annat konto. Det är jätteskönt, en trygghet, så är det inte på alla ställen.
Men efter dryga 20 år på företaget har hon 21 700 kronor i månadslön, efter skatt får hon ut cirka 17 000 kronor.
– Vi får det att fungera. Vi bor billigt och mannen jagar, så vi har en del kött i frysen. Och jag ser till att jaga extrapriser, erbjudanden och varor med kort datum, så matkontot för oss båda ligger på cirka 2500 kronor i månaden. Vi har inga barn som bor hemma, vilket underlättar, men med två tre barn hade det inte gått ihop. Som ensamstående hade det också varit svårt.
Hon säger att hon själv sällan känner ekonomisk stress, men visst finns det en viss oro kring de ökande priserna.
– Under pandemin hade jag möjlighet att jobba hemma, nu är det jobb på kontoret som gäller. Jag har visserligen bara en mil till jobbet, men med bensinpriser som lever sitt eget liv är det svårt. Å andra sidan måste jag tanka, annars kommer jag inte till jobbet. Att åka buss är inget alternativ här i glesbygden.
Lyxgrejer som restaurangbesök, kläder och resor blir det sällan.
– Det är tur att vi är så hemkära. Vi åker nästan aldrig utrikes. 2018 var vi till USA, men det är ju några år sedan. Men vi har en gammal amerikanare som vi tar en dagstur med ibland när vädret och andan faller på.
Dianas tvillingsyster Charlotte jobbar sedan sex år tillbaka på samma företag. Hon får ut samma summa som sin syster, även om hon säger att hon ofta snarare hamnar på 15 000, ”det blir ju ofta något avdrag för läkarbesök eller liknande.”
– Jag gör en noggrann budget, med konton för allt, som maten, bilen, semestern... Varje månad sätter även av till saker som ved, som kommer en gång om året, för att ha råd med den klumpsumman. Jag storhandlar och gör storkok, och är det extrapris på något så bunkrar jag. Det gäller att passa på. Exempelvis har jag inte handlat toapapper på ett år, skrattar hon.
Men även om Charlotte får det att fungera, så känner hon en oro för framtiden. När hon kollar på minpension.se, så står det att hon kommer att få ut mellan 11 000–12 000 kronor i pension varje månad.
– Om jag väljer att jobba tre år till efter pensionen, så kommer jag upp i 12 500, men det är inte mycket det heller. Jag har inte pensionssparat, och där får jag förstås skylla mig själv, men det är heller inte så lätt att sätta av pengar på den här lönen.
Både Diana och Charlotte är nöjda att man på deras företag har en grundlön, för de har hört att man på andra företag bara jobbar på provision, vilket ökar stressen.
– Men visst önskar jag att man höjde lägstalönen, förhoppningsvis skulle det putta upp lönen för oss andra också. Ett par hundralappar extra skulle vara välkommet, säger Diana.
De tror också att en lönehöjning skulle vara positivt för företaget.
– Jag tror det skulle ge ringar på vattnet. Med lite högre löner skulle det vara lättare att locka till sig äldre personer med erfarenhet, som kanske också stannar längre än de yngre förmågorna som ser det här som ett tillfälligt första jobb, säger Diana.
Nästa artikel
En hög inflation och höjda räntor gör att allt fler svenskar lever på marginalen. Axel Lago, 28 i Kalmar, är en av dem.
– Det vore skönt att slippa vända på varenda krona.
Han sitter hemma i köket, tar lunchpaus från jobbandet när vi hörs. Axel har jobbat inom callcenter, med kundtjänst, i många år, och kom till det företag han nu är på 2019. Han säger att han trivs bra med jobbet och all dess variation.
– Det finns så många olika delar man jobbar med, dels den basala, att prata med kunder, men sedan kan man också sitta i den bakre delen och hålla på med tyngre support, utbilda kundtjänstmedarbetare eller jobba med sälj för att dra in kunder till företaget.
Den stora nackdelen med branschen är lönen. Själv har han ungefär 23 500 kronor före skatt, och får ut runt 18 000 till 19 000 kronor i månaden.
– Men då har fått ett kompetenstillägg. Vissa av mina kollegor får ut runt 15 000 till 17 000 kronor. Det är lite olika beroende på ålder, OB-tillägg och så vidare.
Med tre barn är det ingen lätt ekvation att få ihop när bara hyra och underhåll går på cirka 12 000 i månaden, ”och då har jag inte ens börjat betala elräkningen.”
– Precis efter skilsmässan från mina barns mamma flyttade jag till en liten lägenhet på 30 kvadratmeter. Det var det boende jag hittade snabbt som jag hade råd med, men eftersom jag bodde så litet kunde jag inte ha barnen lika ofta, vilket kändes som ett svek mot dem. Barn förstår ju inte ekonomi och vuxenbyråkrati.
Han flyttade så småningom till en lite större lägenhet, och är nu sedan ett år tillbaka sambo.
– Innan vi träffades fick jag vända på varje krona. Jag räknade ut exakt vad jag hade att röra mig med varje dag, vad maten fick kosta, och kollade sedan upp var det fanns bra priser där jag kunde handla.
Det är inte konstigt, för enligt Konsumentverkets uträkningar är levnadskostnaden för en vuxen och tre barn i Axels åldrar (11, 7 och 5 år) drygt 23 000 kronor i månaden. Alltså flera tusenlappar mer än hans lön efter skatt.
Även nu som sambo räcker den låga lönen knappt till mer än det absolut nödvändigaste, det finns sällan utrymme att vara spontan. Han berättar hur hans bästa vän plötsligt kan få lust att ta tåget till Göteborg en helg och bo på hotell.
– För mig är det uteslutet, jag måste planera en sådan resa i förväg och spara i några månader. Och när kompisar ringer och frågar om jag ska hänga med ut är det alltid en fråga om vart de ska gå, sedan sitter man där och säger att ”jag har redan ätit”, tar vatten till hamburgaren eller liknande. Och när andra familjer åker till Thailand, tar jag med barnen till ett lekland. Det är såklart roligt, men…
Han säger att den senaste tidens inflation och prisökningar har påverkat honom mycket.
– En så basal sak som grönsaker har nu blivit en problematisk, en röd paprika kan ju kosta upp emot hundra kronor kilot. Jag skulle säga att en god kosthållning har blivit en klassfråga.
Känner du ekonomisk stress?
– Ja, på daglig basis. Sedan jag blev sambo har jag slutat skriva upp varenda utgift varje dag, men visst finns tanken med mig.
Axel, som sedan februari är ordförande i fackklubben, säger att han hör liknande diskussioner från sina kollegor.
– Vissa lever på kredit för att få vardagen att gå ihop. Jag har också kollegor som överväger att inte ta semester, för då får de inget OB-tillägg. Och när man blir sjuk är första tanken alltid ”har jag råd att vara hemma en dag?” Samtidigt har vi ju ett servicejobb, där det är viktigt att ha en positiv energi.
Högst upp på önskelistan hos medlemmarna står därför högre lön.
– Det är såklart fint att få en friskvårdstimme, men det viktigaste är ändå att få en lön som går att leva på, och att någon gång ibland kunna välja om man vill köpa billig eller lite godare mat.
Unionen har i avtalsrörelsen begärt att de med lägstalöner ska få 1600 kronor till i månaden. Vad skulle det innebära för dig?
– Mycket. Kanske skulle jag då kunna börja spara någon krona i månaden till pensionen.
