Tekniken förändrar arbetsmarknaden, vilket innebär utmaningar men också möjligheter. Framförallt för människor som gillar att lära om och lära nytt. Men man måste få chans att göra det. Där behöver Sverige lyfta ett snäpp.
Publicerad 17 juni 2021
Det går undan nu, för samtidigt som vi är inne i pandemi där vissa saker har satts på paus, så är vi också mitt inne i en teknikrevolution.
– Ingen teknik tidigare i historien har spridits så fort som AI. På fem år har den lyckats nå nästan alla människor på jorden och används dagligen, exempelvis genom att du får rekommendationer på Youtube, där en AI försökt lista ut vilken film du vill se härnäst, säger Pontus Strimling, docent i nationalekonomi vid Institutet för framtidsstudier, som forskar på hur AI kommer att påverka samhället.
Egentligen går utvecklingen både fortare och långsammare än förväntat. De självkörande bilarna som det talats om i många år nu lyser fortfarande med sin frånvaro på gatorna.
– AI-teknik är bra på att få rätt ofta, men det krävs mycket för att den ska få rätt jämt, så när vi har låg tolerans för fel (vi vill exempelvis inte att bilar ska köra på cyklister ens ibland) dröjer tekniken. Vid rekrytering används tekniken däremot flitigt. Det finns inga bevis för att AI-tekniken är särskilt bra på att rekrytera folk, men det finns heller inga bevis på att människor anställer rätt personer, säger Pontus Strimling.
Det här förändrar inte bara vår vardag på hemmaplan, utan även arbetsmarknaden.
– Tekniken gör att vi får tjänster vi vill ha och slipper göra en del tråkiga saker själva, så i grund och botten är det bra. Men människor som förlorar sina jobb på grund av tekniken måste få chans att omskola sig, säger Pontus Strimling.
Ja, jobb förstörs inte, utan arbete omorganiseras, menar Joakim Wernberg, forskningsledare vid Entreprenörskapsforum, med fokus på framtidens arbete. Historiskt har det (grovt generaliserat) varit så att ju mer utbildning du skaffar dig, desto mindre påverkas du av omställningar, men den här gången är det annorlunda.
– Tidigare automatiserades huvudsakligen manuella rutinbaserade uppgifter som förknippades med låga löner och utbildningskrav, men med digitalisering, AI och nya mjukvarulösningar kan maskiner även utföra analytiska uppgifter vilket innebär att även jobb med högre lön och utbildningskrav påverkas. Exempelvis kan AI läsa röntgenplåtar, vilket gör att specialistläkare kan lägga mer tid på patienter istället, säger Joakim Wernberg.
Så vilka skills ska man satsa på för att inte bli ersatt av maskiner?
– Människors arbete kommer att bli mer kognitivt krävande, i takt med att maskiner utför allt fler rutinbaserade uppgifter. Vi behöver bli bättre på att anpassa oss till nya situationer. Därför tror jag på en typ av renässansmänniska, med kunskaper i filosofi, retorik och kommunikation i kombination med spetskompetens, säger Joakim Wernberg
Ytterligare en utmaning är att vi inte riktigt är klara med den förra teknikrevolutionen – digitaliseringen. Den pågår parallellt med automatiseringen.
– Det är påfrestande när nästa teknikskifte kommer så snabbt inpå. Samtidigt behöver vi vänja oss vid att nya tekniker kommer med kortare intervall, och hitta sätt att anpassa oss snabbare, säger Pontus Strimling.
Så vad krävs av samhälle och individer för att lyckas? Svaret är kontinuerlig utbildning. Och det borde ligga i såväl Sveriges som näringslivets intresse att erbjuda människor bättre möjligheter att uppdatera sig.
– Om teknikskiften tidigare skedde med 30–40 års mellanrum, så kunde man utbilda sig till något som ung och sedan jobba med det hela livet. Men nu introduceras nya teknologier med allt högre hastighet, så vi kan inte vänta på att nästa generation ska utbilda sig, säger Pontus Strimling.
Men kompetensutveckling och kompetensförsörjning handlar inte bara om långa, formaliserade utbildningar. Det kan lika gärna handla om korta onlinekurser, en masterclass-kurs eller att man lär sig använda nya program i jobbet. Så det gäller för såväl näringslivet som individer att vara mer på tå vad gäller ny kunskap – att bli bättre på löpande lärande.
– Vi har historiskt värderat kompetens genom att titta på uppnådd kunskap, som en examen, även om det var länge sedan man tog den. Det borde bli mer intressant för arbetsgivare att istället vid en anställningsintervju fråga mig vad jag lärt mig sedan dess, eller ännu hellre vad jag vill lära mig om jag får jobbet. Trygghet är inte att behålla det jobb du har, utan trygghet är att vara uppdaterad och därmed anställningsbar, säger Joakim Wernberg.
”Pandemins långsiktiga effekter på samhället kan vi inte vara säkra på, men en tendens vi sett vid andra händelser är att om de skapar förändring som går i den riktning vi redan var på väg, så går vi inte tillbaka efteråt. Ta exempelvis metoo-rörelsen, den skärpte in normer kring hur vi får bete oss på arbetsplatser, men gjorde det i en riktning vi redan var på väg. Utvecklingen fick extra fart av metoo. I början av 2020 höll vi redan på att överlämna saker till datasystem och hade börjat distansjobba, så de trenderna har fått en extra skjuts av corona. Och yrken som redan var hotade, kommer inte tillbaka. Men corona ändrar inte riktningen, tror jag. När det här är över kommer vi återgå till att ta i hand och kramas.”
– Joakim Wernberg tipsar
En lista över vilka jobb som påverkas mest – positivt och negativt – av automatiseringen hittar du här.
Nästa artikel
Det tog många år för Shelley Grundén, 43 år i Stockholm, att ta tag i sin dröm om att bli socionom. Länge kände hon att det inte ens var någon idé att försöka
– Jag tänkte att jag ändå aldrig kommer att komma in. Just därför är jag så lycklig över att jag nu realiserar min livsdröm. Att jag inte blev fast i en bransch där jag inte längre utvecklades.
Shelley Grundén läser sedan ett och ett halvt år tillbaka socionomprogrammet på Södertörns högskola. Hon hade sökt in till utbildningen flera gånger tidigare, men aldrig lyckats få en plats, så hon fortsatte jobba inom handelsbranschen. Där fick Shelley tidigt in en fot. Det började med att hon gjorde praktik på Lindex när hon gick på gymnasiet. Hon fick därefter extrajobb, vilket ledde till en helgtjänst, som ledde till ett vikariat, vilket ledde till olika tjänster som ställföreträdande chef i olika butiker.
– Som ung, modeintresserad tjej var det roligt att jobba inom handeln, jag gillade kundkontakten, att träffa och hjälpa människor. Och kulturen på Lindex är sympatisk, många stannar i årtionden.
Hon studerade visserligen mellan varven. Hon hade en plan om att läsa enstaka kurser för att på de sättet komma bakvägen in i socionomyrket.
– Det går inte, men känslan av att jag ville göra något annat levde kvar.
Känslan minskade inte efter att hon fick barn.
– Det är konstigt, för trots att många kvinnor jobbar inom handeln är jobben inte anpassade för kvinnor med familj. Arbetstiderna skiftar, man stänger ofta butiken efter att förskolan stängt. Och om man vabbar, vilket många kvinnor inom låglöneyrken ofta gör, så skapar det en stress, för man vet vilken extra arbetsbörda det innebär för kollegorna.
Med åren började hon också känna av den kris handelsbranschen befinner sig i kris. Dels är det färre som besöker galleriorna, när fler handlar på nätet och har lärt sig jaga låga priser. Men det handlar också om höga hyror och energipriser, och den gröna omställning som måste till. Allt detta gör att handeln är en bransch i förändring.
– Vi blev färre personer på golvet, och även om kunden alltid var i fokus skulle vi också sälja på ett mer aktivt sätt. I takt med att antalet tjänster skars ner ökade också stressen, samtidigt om möjligheterna att ta sig vidare karriärmässigt minskade.
Ja, att hennes framtid inte var inom handeln blev allt tydligare, men exakt hur hon skulle ta sig därifrån var hon inte på det klara med. Det var när Shelley hösten 2018 blev utbränd i rollen som butikschef för en nyöppnad inredningsbutik, som hon tog tag i saken.
– I två års tid hade jag sprungit runt och släckt bränder. Utmattningen kostade rejält på kroppen, men jag är ändå tacksam för pausen den gav.
Shelley fick tid att tänka, analysera, och drömma kring sitt liv och sin framtid, och som många som hamnar i någon typ av kris sökte hon förändring. Även på arbetstid ville hon ägna sig åt något som hon känner har större mening än att sälja plagg och prylar. Hon ville hjälpa folk till positiv förändring.
– Att bli socionom kändes också som ett tryggt val, folk kommer tyvärr alltid att ha problem, dessutom såg jag möjligheten att komma upp i lön. Men jag hade ju sökt socionomutbildningen tidigare, och aldrig kommit in. Nu försökte jag även komma in på reell kompetens, men lyckades inte med det heller.
Hon trodde drömmen var ouppnåbar, men kontaktade ändå en studievägledare.
– Hon var superärlig och sa att jag aldrig skulle komma in på det jag hade, att jag hade sämsta tänkbara utgångspunkt. Hon rekommenderade mig därför att läsa upp matten och skriva högskoleprovet. Jag hade låga förväntningar på mig själv, och tänkte att jag skulle få jättedåligt resultat, men fick precis det jag behövde för att komma in.
Det är ett stort steg att börja plugga som vuxen med småbarn, framförallt då Shelley inte har så mycket CSN kvar att ta ut och det är osäkert om hon kommer att få omställningsstudiestöd .
– Men min man säger att ”vi löser det.” Det är fantastiskt att ha den uppbackningen, säger hon och skrattar till:
– Å andra sidan tog jag hela föräldraledigheten, så jag känner att det är min tur nu.
Hon strålar när hon berättar om allt hon lär sig om dagarna nu, men poängterar samtidigt att studera inte är någon dans på rosor. Vissa veckor är riktigt kämpiga. Men att det skulle vara svårare att plugga i medelåldern skriver hon inte under på.
– Dels kommer jag in med rejält med kunskap om livet, och dels har jag ett större lugn i att det ordnar sig än många av mina yngre studiekamrater. So what, om jag kör på en tenta, då lyckas jag väl nästa gång.