Avtalsrörelsen pågår i ett läge med höga räntor och stigande priser. Samtidigt gör många företag stora vinster. Därför kräver Unionen schyssta löneökningar. Extra viktigt är det att de med lägst inkomst får en lön det går att leva på.
Publicerad 20 mars 2023
Sverige har en tradition av schysst lönesättning . Den är en del av den svenska modellen . Enkelt förklarat bygger den på att fack och arbetsgivare förstår värdet av varandra. Utan duktiga människor som jobbar, inga framgångsrika företag och tvärtom. I goda tider begär facken inte skyhöga löneökningar, för vi tar ansvar. Och i tuffa tider, förstår arbetsgivarna att de som jobbar och producerar värde bör få en bra lön. Ja, det finns ett schysst tänk i botten.
Vi befinner oss just nu i en komplicerad situation, där inflationen har ätit upp många års reallöneökningar. Samtidigt går många företag bra. Företagen är konkurrenskraftiga och har god lönsamhet. Unionen och arbetsgivarnas parter har kommit överens om nya kollektivavtal för tjänstemän inom industrin. Det betyder att vi har ett märke som är normerande även i förhandlingar med arbetsgivare inom andra områden.
Det nya avtalet har ett totalvärde på 7,4 procent för en avtalsperiod om två år fördelat på 4,1 procent år ett och 3,3 procent år två. Förutom löneökningar innehåller avtalet ökade avsättningar till deltids- och flexpension och en efterlängtad och viktig satsning på lägstalöner med 1350 kronor det första året. Avtalet gäller från den 1 april 2023.
Vi behöver ha löner som det går att leva på. Den som jobbar heltid, ska ha pengar till hyran och kunna köpa mat. Allt annat är ovärdigt. Ändå finns det just nu grupper i Sverige med så låga löner och små marginaler att de kämpar för att få ihop vardagen. Framförallt i denna tid av höga räntor och hög inflation .
Därför är en central del i årets löneförhandling att de med lägst löner ska få en rejäl höjning. Ibland höjs det röster som hävdar att vi inte har råd med denna satsning, att det blir för dyrt och leder till ökad arbetslöshet. Facken inom industrin har gjort en översikt av forskningen om hur lägstalöner påverkar sysselsättningen. Den visar att arbetsgivarna pressat ner lägstalönerna under värdet av de anställdas bidrag till verksamheten. I teorin skulle de alltså kunna höjas utan att jobben blir färre.
Sverige har gjort sig känt för att vara ett anständigt land. Nu står vi upp för att fortsätta den traditionen genom schyssta löner åt alla.
Vi är många som står bakom dessa krav. Gör det du också!
Nästa artikel
En hög inflation och höjda räntor gör att allt fler svenskar lever på marginalen. Axel Lago, 28 i Kalmar, är en av dem.
– Det vore skönt att slippa vända på varenda krona.
Han sitter hemma i köket, tar lunchpaus från jobbandet när vi hörs. Axel har jobbat inom callcenter, med kundtjänst, i många år, och kom till det företag han nu är på 2019. Han säger att han trivs bra med jobbet och all dess variation.
– Det finns så många olika delar man jobbar med, dels den basala, att prata med kunder, men sedan kan man också sitta i den bakre delen och hålla på med tyngre support, utbilda kundtjänstmedarbetare eller jobba med sälj för att dra in kunder till företaget.
Den stora nackdelen med branschen är lönen. Själv har han ungefär 23 500 kronor före skatt, och får ut runt 18 000 till 19 000 kronor i månaden.
– Men då har fått ett kompetenstillägg. Vissa av mina kollegor får ut runt 15 000 till 17 000 kronor. Det är lite olika beroende på ålder, OB-tillägg och så vidare.
Med tre barn är det ingen lätt ekvation att få ihop när bara hyra och underhåll går på cirka 12 000 i månaden, ”och då har jag inte ens börjat betala elräkningen.”
– Precis efter skilsmässan från mina barns mamma flyttade jag till en liten lägenhet på 30 kvadratmeter. Det var det boende jag hittade snabbt som jag hade råd med, men eftersom jag bodde så litet kunde jag inte ha barnen lika ofta, vilket kändes som ett svek mot dem. Barn förstår ju inte ekonomi och vuxenbyråkrati.
Han flyttade så småningom till en lite större lägenhet, och är nu sedan ett år tillbaka sambo.
– Innan vi träffades fick jag vända på varje krona. Jag räknade ut exakt vad jag hade att röra mig med varje dag, vad maten fick kosta, och kollade sedan upp var det fanns bra priser där jag kunde handla.
Det är inte konstigt, för enligt Konsumentverkets uträkningar är levnadskostnaden för en vuxen och tre barn i Axels åldrar (11, 7 och 5 år) drygt 23 000 kronor i månaden. Alltså flera tusenlappar mer än hans lön efter skatt.
Även nu som sambo räcker den låga lönen knappt till mer än det absolut nödvändigaste, det finns sällan utrymme att vara spontan. Han berättar hur hans bästa vän plötsligt kan få lust att ta tåget till Göteborg en helg och bo på hotell.
– För mig är det uteslutet, jag måste planera en sådan resa i förväg och spara i några månader. Och när kompisar ringer och frågar om jag ska hänga med ut är det alltid en fråga om vart de ska gå, sedan sitter man där och säger att ”jag har redan ätit”, tar vatten till hamburgaren eller liknande. Och när andra familjer åker till Thailand, tar jag med barnen till ett lekland. Det är såklart roligt, men…
Han säger att den senaste tidens inflation och prisökningar har påverkat honom mycket.
– En så basal sak som grönsaker har nu blivit en problematisk, en röd paprika kan ju kosta upp emot hundra kronor kilot. Jag skulle säga att en god kosthållning har blivit en klassfråga.
Känner du ekonomisk stress?
– Ja, på daglig basis. Sedan jag blev sambo har jag slutat skriva upp varenda utgift varje dag, men visst finns tanken med mig.
Axel, som sedan februari är ordförande i fackklubben, säger att han hör liknande diskussioner från sina kollegor.
– Vissa lever på kredit för att få vardagen att gå ihop. Jag har också kollegor som överväger att inte ta semester, för då får de inget OB-tillägg. Och när man blir sjuk är första tanken alltid ”har jag råd att vara hemma en dag?” Samtidigt har vi ju ett servicejobb, där det är viktigt att ha en positiv energi.
Högst upp på önskelistan hos medlemmarna står därför högre lön.
– Det är såklart fint att få en friskvårdstimme, men det viktigaste är ändå att få en lön som går att leva på, och att någon gång ibland kunna välja om man vill köpa billig eller lite godare mat.
Unionen har i avtalsrörelsen begärt att de med lägstalöner ska få 1600 kronor till i månaden. Vad skulle det innebära för dig?
– Mycket. Kanske skulle jag då kunna börja spara någon krona i månaden till pensionen.
