Under torsdagen beslutade kongressen om en ny lönepolitisk plattform för Unionen. Senast den lönepolitiska plattformen reviderades var 2015. Vi pratade med förbundsstyrelsens Kenneth Lund och Theres Sysimetsä kring vad som är nytt i plattformen och varför den är viktig.
Publicerad 12 okt. 2023
Den lönepolitiska plattformen tydliggör vilka principer och värderingar som förbundet tycker är extra viktigt när det gäller lönebildning , lönesättning , medlemmarnas inflytande över lönen och olika anställningsformer. Tillsammans med de politiska plattformarna för arbetsmiljö, jämställdhet- och mångfald samt kompetens, sätter dokumentet ramarna för Unionens långsiktiga politik och inriktning.
Det uppstår hela tiden nya förändringar och trender på arbetsmarknaden
Kenneth Lund och Theres Sysimetsä är två av förbundsstyrelseledamöterna som har ingått i arbetsgruppen för en ny lönepolitisk plattform.
Vad har hänt på löneområdet som gör att vi behöver en ny politisk plattform?
Hur är det tänkt att plattformen ska användas?
– Eftersom plattformen ska hålla över tid är den på en övergripande nivå, men den ger en klar bild över hur vi ser på lön och lönesättning både centralt och lokalt och fungerar som ett stöd för medlemmar, förtroendevalda och anställda. Det kan handla om hur vi agerar i centrala och lokala löneförhandlingar eller som stöd för en bra löneutveckling hos medlemmar som kompetensutvecklar sig eller tar på sig mer avancerade arbetsuppgifter, säger Kenneth Lund.
Finns det fortfarande stora orättvisor på när det gäller lön?
Löneplattformen gäller fram till nästa kongress , men inriktningen för Unionens plattformar är att de förnyas varannan kongress .
– Det har varit en omfattande process att ta fram förslaget, med dialogmöte, remissrunda och diskussioner i förbundsstyrelsen för att samla in synpunkter, säger Kenneth.
En slutversion av den lönepolitiska plattformen tas nu fram och kommer att publiceras på unionen.se inom den närmaste tiden.
Nästa artikel
Att försvarare av fackliga och mänskliga rättigheter i Belarus som söker fristad i Sverige skickas tillbaka är skamligt. Sverige måste omedelbart upphöra med återsändandet av fackliga företrädare till Belarus. Ala Tsvirko, facklig aktivist som var med och ledde protesterna vid MAZ-fabriken i Minsk efter det illegitima presidentvalet 2020, har bjudits in att tala vid Unionens kongress . När Ala nu tvingas att lämna Sverige agerar Sverige i strid med sina internationella åtaganden.
Fria och oberoende fackföreningar bidrar till en starkare demokrati. Belarus – den diktatur som ligger närmast Sveriges gränser – är ett exempel på att motsatsen också gäller. Förtrycket mot de oberoende fackföreningarna och civilsamhället har stadigt hårdnat. Belarus måste omedelbart frige sina fångar fängslade för facklig verksamhet, häva kriminaliseringen av fria fackföreningar och hålla fria val.
Alltsedan de omfattande protesterna mot det massiva valfusket under presidentvalet 2020 har diktaturen under den illegitima Lukasjenkaregimen kraftigt skärpt förtrycket mot de demokratiska krafterna i Belarus. De fria och oberoende fackföreningar som organiserade strejker och aktioner under protesterna möttes av att regimen stämplade dem som extremister och terrorister, genomförde massarresteringar och stängde ned och förbjöd dem. Vi vet att 50 fackliga företrädare just nu hålls fängslade eller i fångenskap och vissa fängelsestraff är så långa som 15 år.
Unionen fördömer starkt kriminaliseringen av fria och oberoende fackföreningar och deras verksamhet, fängslandet och kvarhållandet av fackliga ledare och aktivister samt beslagtagandet av fackens tillgångar. Föreningsfriheten är en grundläggande mänsklig rättighet som måste respekteras. Fackligt engagemang är inte extremism.
Vi står enade tillsammans med Internationella Fackliga Samorganisationen och dess medlemmar i kravet att alla belarusiska fackliga ledare och företrädare omedelbart måste friges, att hoten och trakasserierna måste upphöra och att alla hinder för fria och oberoende fackföreningar måste undanröjas.
FN-organet ILO:s historiska beslut om sanktioner i juni 2023, något som bara använts en gång tidigare i ILO:s historia – vittnar om det omfattande förtryck och den förföljelse fackligt engagerade i Belarus lever under samt om den belarusiska regimens totala oförmåga att leva upp de tydliga krav som världssamfundet genom ILO ställt genom åren.
Den belarusiska fackliga aktivisten Ala Tsvirko har bjudits in att tala vid Unionens kongress . Ala var med och ledde protesterna vid MAZ-fabriken efter presidentvalet 2020. Såväl Migrationsverket som Migrationsdomstolen har nu avvisat Ala Tsvirkos begäran om skydd från den förföljelse som väntar henne i Belarus och Migrationsöverdomstolen har inte beviljat prövningstillstånd.
Sverige respekterar i nuläget inte ILO-resolutionens tydliga krav på att fackförenings- och människorättsförsvarare som riskerar förföljelse på grund av sitt fackliga engagemang inte ska återsändas till Belarus.
Rysslands pågående brutala och folkrättsvidriga fullskaliga invasion av Ukraina har också stor inverkan på Belarus. Lukasjenkaregimens underordning under Ryssland, som bland annat syns genom Rysslands användning av Belarus territorium för kriget, är ännu ett bevis på regimens avsaknad av demokrati och legitimitet.
Kraven på Rysslands fullständiga tillbakadragande av sina styrkor från Ukraina måste också gälla för Belarus territorium. Verkligt fria och rättvisa val i Belarus under internationell observation är ett av många nödvändiga steg för demokrati, mänskliga rättigheter och upprättandet av en rättsstat i Belarus.
Samtidigt finns också tecken som ger hopp för framtiden. Exilorganisationen Salidarnast har byggts upp av fackligt engagerade belarusier som sökt sin tillflykt utanför Belarus.
Salidarnast är grunden till en ny demokratisk fackföreningsrörelse i Belarus och som stort fackförbund i Europa tar vi i Unionen vårt ansvar att bidra till att det bygget kan ske igen i Belarus.
Maksim Pazniakou från den belarusiska fackliga exilorganisationen Salidarnast vittnar för kongressen om fängelsestraff på upp till 15 år för fackligt engagemang och protester mot den belarusiska diktaturen, och hur upp mot en miljon människor har flytt landet efter att de folkliga protesterna slagits ner med våld.
