Zanna Hamberg har gått från att jobba i kassan på Gekås till att bli systemarkitekt – utan ny formell utbildning. Vd:n tycker det är självklart att satsa på personalens kompetens: ”Vissa säger att det är dyrt, och vad händer om de sedan slutar? Men jag tänker snarare att vad händer om vi inte utbildar dem och de stannar?”
Publicerad 29 sept. 2023
Du kanske är mogen (eller till och med övermogen) för en förändring, men att studera mitt i livet är en dröm som kan vara svår att realisera – hur gärna man än vill byta karriär . Då kan man ta samma väg som Zanna Hamberg, 43. Via kurser och kompetensutveckling på företaget Gekås i Ullared har hon gått från att sitta i kassan till att bli systemansvarig på IT-avdelningen.
– Jag gillade visserligen pulsen i kassan, men i förlängningen behöver jag utveckling, säger Zanna.
Hade jobbet krävt en ny universitetsutbildning hade hon däremot tvekat.
– Jag har redan investerat i en lång utbildning, till lärare, och med barn, hus och allt hade det varit svårt att prioritera.
Zanna började på Gekås i Ullared redan som 19-åring, direkt efter gymnasiet. Parallellt med jobbet i butiken läste hon upp sina betyg på Komvux, och sökte så småningom in till Lärarhögskolan i Halmstad. 2007 tog hon sin examen, men erbjöds samtidigt ett vikariat på kassaplaneringen.
– Jag tänkte att lärare kan jag ju bli sen, jobb på skola finns ju kvar.
Hon säger det med ett skratt, för hon har aldrig arbetat som lärare. Det ena har lett till det andra på Gekås, och snart blev hon schemaläggare för hela kundserviceavdelningen med cirka 300 medarbetare.
– Jag har alltid gillat siffror och logik, så det passade mig perfekt.
På företaget var de heller inte sena med att notera hennes talanger, så när ett nytt kassasystem skulle implementeras frågade dåvarande IT-chefen om han kunde bolla med henne.
– Från början ville de ha med mig för att jag kände till arbetet i kassan och hade använt våra digitala verktyg, de ville ha min input. Men över tid blev uppgifterna kring kassasystemet allt fler, så till slut hoppade jag av schemaläggningen och blev systemägare på heltid.
Du har ingen formell utbildning inom IT, hur har du skaffat dig rätt kompetens för att bli systemägare?
– Dels har jag gått lite kurser, som en inom testledning och en om processkartläggning, men framförallt skaffar jag mig hela tiden nya skills i jobbet. Jag testar, läser på och frågar personer som kan. Man måste inte alltid gå en kurs för att komplettera sina kunskaper. Även om man på det här företaget är smart nog att förstå att om jag vill gå en kurs, så ställer de sig positiva till det.
Patrik Levin, vd på Gekås, säger att företaget aktivt jobbar med att lyfta befintlig personal, genom egna utbildningar inom exempelvis service, bemötande och ledarskap.
– Men vi vill även hjälpa dem som har intresse och ambition att bli något annat. De kan då få specialistutbildningar.
Han sticker inte under stol med att det självklart hänger ihop med att det kan vara svårt att rekrytera specialister när man verkar på en liten ort som Ullared.
– Självklart är det så. I Ullared bor det 800 personer. Hos oss jobbar cirka 1800 personer. En väldigt liten andel av den svenska befolkningen utbildar sig till exempelvis AI-utvecklare, så det säger sig självt att det statistiskt sett sällan finns en enda i den här byn. Alla vill heller inte flytta hit.
Det är såklart roligare att jobba på ett företag där man får chans att utvecklas, till och med kan få helt nya yrken, men vad är vinsten för er som företag?
– Jag vill gärna vända på frågan: Vad är förlusten med att inte göra det? Man pratar ibland om att det kostar så mycket att utbilda personal, och vad händer om de sedan slutar? Men jag tänker snarare att vad händer om vi inte utbildar dem och de stannar?
Patrik Levin säger att han inte ens kan sätta ord på hur viktigt detta är.
– Jag tror att det är en förutsättning för att vi ska lyckas. Ta bara mig som exempel, jag har gått från att vara kassakille till att bli koncern-vd på Gekås. Hade de inte gett mig chans att växa hade jag inte stannat så här länge.
Nästa artikel
Karlstadsbon Anna Jansson, 40, hade länge en bild av sig själv som en person som inte pluggar. Hon såg inte sig själv som en akademiker.
– Jag trodde inte jag var en ”universitetsmänniska”, vad nu det är för förutfattade mening, skrattar hon. Men jag jobbade ju ute på golvet, med händerna. Att sitta och läsa böcker dagarna i ända trodde jag inte var något för mig. Men vet du, det är bland det roligaste jag har gjort. Man kan överraska sig själv!
Sommaren 2024 tar hon sin examen, då är hon färdig personalvetare, efter tre års studier vid Karlstads universitet.
– Hade jag inte blivit gravid så är jag inte säker på att jag någonsin hade tagit steget. Jag har känt sådan lojalitet gentemot kollegorna, det har gått före lojaliteten mot mig själv.
Anna började jobba inom handeln direkt efter gymnasiet, där det ena jobbet ledde till det andra. Hon arbetade framförallt på en större klädkedja, där hon på slutet hade en delad tjänst. Hon var visual merchandiser på halvtid och ställföreträdande butikschef på halvtid – och försökte överleverera på båda håll. Utmattningen kom som ett brev på posten.
– Men jag ville såklart ändå inte vara sjukskriven. Fast jag började känna mig sliten redan kring 25. Arbetsmiljön i butik är tuff. Man står upp hela dagen, det är hög musik, starkt ljus och ett konstant flöde av människor du ska ha uppmärksamhet på.
Hon funderade redan då i 25-årsåldern på att börja plugga, tog också några kurser, men visste inte riktigt vad hon ville bli.
– Jag väntade på att få den där uppenbarelsen, där jag insåg vad som var mitt kall i livet. Nu har jag förstått att det inte är någon idé att sitta och vänta på den. Till viss del tror jag också att tanken ”jag vet inte säkert vad jag vill plugga” är en försvarsmekanism. Det kan vara läskigt att ta steget när man vet vad man har men inte vad man får.
Men när hon blev gravid och sedan fick barn förändrades hennes prioriteringar. Hon fick distans till företaget och sina kollegor, vilket gjorde det lättare att fundera kring livet.
– Jag kände att det var dags att vara mer lojal mot mig själv. Jag hade också en nu eller aldrig-känsla: Går jag tillbaka efter föräldraledigheten, så blir jag nog kvar för alltid.
Det var alltså dags att ta chansen. Att göra något nytt. Att tänka på sig själv och sin egen framtid. Anna insåg att med småbarn, bonusbarn och en man med fast anställning så kunde hon inte välja en treårig utbildning i Umeå eller Stockholm, hur rolig den än lät. Det fick bli något som fanns på universitetet i Karlstad.
– Jag valde personalvetare för att det är en bred utbildning. Jag har haft kurser i såväl företagsekonomi som juridik, beteendevetenskap och kommunikation. Det känns också som ett yrke där jag kan få ett mer hållbart arbetsliv, med vettiga arbetstider.
Lönemässigt, funderade du på yrket även ur den aspekten?
– Absolut, jag hade nått taket i handelsbranschen. Och på sätt och vis är min lön och löneutveckling kopplad till mitt egenvärde. Vad jag är värd som person. Så det är klart det har betydelse att det här är ett yrke där jag har chans att få en högre lön.
Att plugga har som sagt gått över förväntan. Inte nog med att Anna tycker att det är roligt att studera, hon har dessutom visat sig ha talang.
– Jag är en resultatorienterad person, så jag har fått VG på de flesta kurser.
Och om hon tidigare kände sig fundersam kring att plugga i den här åldern, ”klarar jag det?”, så säger hon nu att hon tror åldern och erfarenheten är en fördel.
– Jag är van att jobba, för mig blir det automatiskt så att jag ser studierna som mitt heltidsjobb. Jag studerar mer eller mindre måndag till fredag klockan 8–17. Jag har den disciplinen, medan jag ser yngre studiekamrater gå ut och festa, kliva upp sent, få ångest över missad tid, och så vidare.
Och hur har du fixat det ekonomiskt?
– Även den biten var jag orolig för innan, och visst har det varit tufft, framförallt på sommaren då jag inte har fått CSN. Men när man har barn får man både ett tilläggsbidrag och kan ta extra lån. Totalt får jag ut 16 500 kronor i månaden. Det skiljer sig alltså inte jättemycket från min tidigare lön.
Vänta inte på att du stupsäkert ska veta vad som är din grej. Det kan kännas otryggt att ta steget. Men passar det inte dig kan du ta ett steg till. Du rör dig i alla fall framåt.
Testa. Det är ju inte så att din kompetens försvinner bara för att du väljer att studera i ett år. Visar det sig att du inte gillar det ämne du valde, så har du kompetensen kvar.
