Att gå från att vara egenföretagare till att ha fem anställda på lika många år är en enorm omställning. Hur gör man för att rekrytera rätt medarbetare i rätt tid? Och hur anpassar man sin verksamhet utifrån nya förutsättningar? Sara Karlberg har gjort den här resan och delar med sig av sina erfarenheter.
Publicerad 12 dec. 2022
Sara Karlberg är ägare och VD i Svenska Terapihundskolan och syns ofta i sammanhang som berör just sociala tjänstehundar. Sedan 2014, när hon startade företaget som aktiebolag, har hon gått från noll till fem anställda.
- Att öka från 0 till 5 anställda är ju en mycket större resa än att öka från 50 till 55 anställda, säger hon. Det känns både fantastiskt och svårt. Det har varit en del barnsjukdomar längs vägen och jag har fått lära mig att anpassa verksamheten så att vi inte bara lägger fokus på att växa utan också stannar upp och förvaltar det vi har.
Sara driver Sociala Tjänstehundar i Sverige AB/Svenska Terapihundskolan på heltid och syns ofta ute i sammanhang som berör just sociala tjänstehundar. Hon är en populär föreläsare gällande hund i vård, skola och omsorg.
Redan innan hon anställde sin första medarbetare jobbade hon med underkonsulter som höll utbildningar på uppdrag och på så sätt byggde hon successivt upp verksamheten. Hon minns inte exakt när det var, men runt 2017, så fick hon möjlighet att anställa sin första medarbetare tack vare lönebidrag.
Jag kände och känner än idag att det är ett stort ansvar att vara den som bidrar till att sätta mat på någon annans bord
- Det var lite som att hoppa ut för stupet och hoppas på att det går bra, säger hon. Jag kände och känner än idag att det är ett stort ansvar att vara den som bidrar till att sätta mat på någon annans bord. Innan jag fattade beslutet att anställa så räknade jag på hur mycket jag behövde dra in för att det skulle gå runt. Formeln var att 1+1 blir 3 och med det som taktik så fattade jag beslutet.
Nu har det gått fem år sedan första medarbetaren anställdes och idag är det fem anställda och åtta underkonsulter som arbetar inom verksamheten.
På sina anställda har hon tre tydliga krav – de ska vara hundinstruktör, ha akademisk bakgrund inom vård, skola eller omsorg och de ska också ha en utbildad social tjänstehund med praktisk erfarenhet.
- Så rekryteringsbasen för att anställa nya medarbetare blir ganska snäv, säger hon.
För att hitta nya förmågor har hon alltid ögonen öppna i samband med sina egna kurser, vid träffar i branschföreningar och andra nätverk med likasinnade. Hon har vid något enstaka tillfälle gått ut med någon form av annonsering, men det som gett framgång är att ständigt vara nyfiken på människor hon möter i sin omgivning.
- Det innebär att jag ju egentligen inte gör några formella intervjuer när jag anställer, de har jag liksom redan gjort genom alla samtal vid tidigare tillfällen, säger hon. När jag väl ställer frågan till en person som jag är intresserad av att anställa så är jag själv nästan klar i mitt eget huvud, säger hon.
En av utmaningarna i ett litet företag är sårbarheten. Sara tar som exempel att om en person blir sjukskriven eller föräldraledig under en längre tid, så påverkar det verksamheten väldigt mycket.
- Som arbetsgivare får jag ju inte ställa frågor som handlar om hur de kommer orka med eller om de kanske planerar att bilda familj inom kort efter anställningen, säger hon. Det är ett dilemma. Det har ju alltid löst sig, men som VD i ett litet företag så är det något som kan hålla mig vaken på natten ibland.
Efter att han vuxit rejält som företag vill Sara nu låta verksamheten landa ett tag och låta den gå in i en förvaltningsfas, inte för att stanna utvecklingen utan för att hämta ny kraft.
- Ibland är det bra att stanna upp och ta lite perspektiv på sitt nuläge, säger hon. Själv skriver jag ett bokslut i slutet av varje år och sammanfattar allt jag åstadkommit under året och vad jag vill med verksamheten under kommande år. Och så njuter jag, både av det vi åstadkommit och över den kraft som finns i att driva en verksamhet som känns så meningsfull.
Är du chef, medlem i Unionen och vill dela med dig av din berättelse, liksom Sara i artikeln ovan? Hör då av dig till chefsmedlem@unionen.se.
Nästa artikel
Det tog många år för Shelley Grundén, 43 år i Stockholm, att ta tag i sin dröm om att bli socionom. Länge kände hon att det inte ens var någon idé att försöka.
Länge kände hon att det inte ens var någon idé att försöka
– Jag tänkte att jag ändå aldrig kommer att komma in. Just därför är jag så lycklig över att jag nu realiserar min livsdröm. Att jag inte blev fast i en bransch där jag inte längre utvecklades.
Shelley Grundén läser sedan ett och ett halvt år tillbaka socionomprogrammet på Södertörns högskola. Hon hade sökt in till utbildningen flera gånger tidigare, men aldrig lyckats få en plats, så hon fortsatte jobba inom handelsbranschen. Där fick Shelley tidigt in en fot. Det började med att hon gjorde praktik på Lindex när hon gick på gymnasiet. Hon fick därefter extrajobb, vilket ledde till en helgtjänst, som ledde till ett vikariat, vilket ledde till olika tjänster som ställföreträdande chef i olika butiker.
– Som ung, modeintresserad tjej var det roligt att jobba inom handeln, jag gillade kundkontakten, att träffa och hjälpa människor. Och kulturen på Lindex är sympatisk, många stannar i årtionden.
Hon studerade visserligen mellan varven. Hon hade en plan om att läsa enstaka kurser för att på de sättet komma bakvägen in i socionomyrket.
– Det går inte, men känslan av att jag ville göra något annat levde kvar.
Känslan minskade inte efter att hon fick barn.
– Det är konstigt, för trots att många kvinnor jobbar inom handeln är jobben inte anpassade för kvinnor med familj. Arbetstiderna skiftar, man stänger ofta butiken efter att förskolan stängt. Och om man vabbar, vilket många kvinnor inom låglöneyrken ofta gör, så skapar det en stress, för man vet vilken extra arbetsbörda det innebär för kollegorna.
Med åren började hon också känna av den kris handelsbranschen befinner sig i kris. Dels är det färre som besöker galleriorna, när fler handlar på nätet och har lärt sig jaga låga priser. Men det handlar också om höga hyror och energipriser, och den gröna omställning som måste till. Allt detta gör att handeln är en bransch i förändring.
– Vi blev färre personer på golvet, och även om kunden alltid var i fokus skulle vi också sälja på ett mer aktivt sätt. I takt med att antalet tjänster skars ner ökade också stressen, samtidigt om möjligheterna att ta sig vidare karriärmässigt minskade.
I takt med att antalet tjänster skars ner ökade också stressen
Ja, att hennes framtid inte var inom handeln blev allt tydligare, men exakt hur hon skulle ta sig därifrån var hon inte på det klara med. Det var när Shelley hösten 2018 blev utbränd i rollen som butikschef för en nyöppnad inredningsbutik, som hon tog tag i saken.
– I två års tid hade jag sprungit runt och släckt bränder. Utmattningen kostade rejält på kroppen, men jag är ändå tacksam för pausen den gav.
Shelley fick tid att tänka, analysera, och drömma kring sitt liv och sin framtid, och som många som hamnar i någon typ av kris sökte hon förändring. Även på arbetstid ville hon ägna sig åt något som hon känner har större mening än att sälja plagg och prylar. Hon ville hjälpa folk till positiv förändring.
– Att bli socionom kändes också som ett tryggt val, folk kommer tyvärr alltid att ha problem, dessutom såg jag möjligheten att komma upp i lön. Men jag hade ju sökt socionomutbildningen tidigare, och aldrig kommit in. Nu försökte jag även komma in på reell kompetens, men lyckades inte med det heller.
Hon trodde drömmen var ouppnåbar, men kontaktade ändå en studievägledare.
Hon trodde drömmen var ouppnåbar, men kontaktade ändå en studievägledare.
– Hon var superärlig och sa att jag aldrig skulle komma in på det jag hade, att jag hade sämsta tänkbara utgångspunkt. Hon rekommenderade mig därför att läsa upp matten och skriva högskoleprovet. Jag hade låga förväntningar på mig själv, och tänkte att jag skulle få jättedåligt resultat, men fick precis det jag behövde för att komma in.
Det är ett stort steg att börja plugga som vuxen med småbarn, framförallt då Shelley inte har så mycket CSN kvar att ta ut och det är osäkert om hon kommer att få omställningsstudiestöd .
– Men min man säger att ”vi löser det.” Det är fantastiskt att ha den uppbackningen, säger hon och skrattar till:
– Å andra sidan tog jag hela föräldraledigheten, så jag känner att det är min tur nu.
Men att det skulle vara svårare att plugga i medelåldern skriver hon inte under på.
Hon strålar när hon berättar om allt hon lär sig om dagarna nu, men poängterar samtidigt att studera inte är någon dans på rosor. Vissa veckor är riktigt kämpiga. Men att det skulle vara svårare att plugga i medelåldern skriver hon inte under på.
– Dels kommer jag in med rejält med kunskap om livet, och dels har jag ett större lugn i att det ordnar sig än många av mina yngre studiekamrater. So what, om jag kör på en tenta, då lyckas jag väl nästa gång.
