Ett EU-förslag för mer jämställda löner

EU-kommissionen har presenterat ett förslag till direktiv (lagstiftning på EU-nivå) som innebär bindande minimiregler för att ge arbetstagare bättre insyn i lönesättningen och därmed bättre möjligheter att ta tillvara sina rättigheter. Man ska som anställd exempelvis kunna få information om genomsnittslöner för olika kategorier av arbetstagare. Enligt förslaget ska arbetsgivaren rapportera och genomföra lönekartläggningar och åtgärda eventuella skillnader som en sådan kartläggning visar. 

Det här tycker Unionen 

Ett systematiskt jämställdhetsarbete regleras bäst i kollektivavtal . Därför är det viktigt för oss att direktivförslaget inte hindrar möjligheten för fack och arbetsgivare att istället komma överens om detta i kollektivavtal , det vill säga att skyldigheten att fullgöra de krav som ställs i direktivet inte ska gälla om parterna kommer överens om andra sätt för att uppnå lönetransparens. Det kallas också att lagen görs semidispositiv.  

Det är grunden i den svenska partsmodellen och det är så vi i Sverige hanterar, och vill hantera, frågor på arbetsmarknaden. Idag saknas tyvärr möjlighet i Sverige att göra avsteg från diskrimineringslagens bestämmelser om lönekartläggning och analys genom att reglera frågan i centrala kollektivavtal . Detta är en prioriterad fråga för Unionen både i nationella och internationella sammanhang.  

Det positiva med förslaget om lönetransparens är att det ger bättre insyn i lönerna på en arbetsplats, vilket i sin tur kan skapa ett ökat tryck på arbetsgivare att genomföra arbetet med lönekartläggning och analys och att jobba aktivt med jämställda och sakliga löner.  

Vi är samtidigt kritiska till att förslaget om rapportering och gemensam lönegranskning är för detaljerat. Ett annat problem är bestämmelserna kring exempelvis tvistelösning mellan parterna , som vi menar är obalanserade sett utifrån vårt intresse att ärenden ska kunna lösas förhandlingsvägen. 

Fack och arbetsgivare tycker till stor del lika om direktivet 

Följer man mediala utspel i den här frågan kan det verka som att fack och arbetsgivare står på olika sidor. Det stämmer inte riktigt, för vi är framförallt eniga på två viktiga punkter: 

1. Att direktivet måste utformas med respekt för den svenska arbetsmarknadsmodellen och lönebildningen. Det måste ge parterna möjlighet att genom kollektivavtal ansvara för områden som parterna kan förfoga över, som till exempel hur man kan arbeta för jämställda löner på arbetsplatsen. 

2. Att direktivförslaget är allt för detaljerat, och att det faktiskt skulle kunna hindra parterna att ta ansvar för jämställda löner på arbetsmarknaden. Parterna måste själva få reglera ordningen för hur tvister ska lösas. Vi vill att våra avtalade förhandlingsordningar ska gälla och att vi även i fortsättningen ska ha förutsättningar att lösa tvister vid förhandlingsbordet. 

På en punkt har vi olika uppfattning: Arbetsgivarna gör bedömningen att förslaget kommer att få långtgående konsekvenser för möjligheterna att sätta individuella löner på lokal nivå. De tror att lokal lönesättning kan komma att ersättas av centralt satta löner och en omfattande byråkrati.  

Unionen drar inte samma slutsats och känner därför inte samma oro för förslaget till direktiv. I Sverige har vi sedan många år redan en lag som ställer krav på lönekartläggning och analys i syfte att identifiera och åtgärda osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män som utför lika eller likvärdigt arbete. Men eftersom tillsynen över efterlevnaden av dessa bestämmelser i princip är obefintlig från Diskrimineringsombudsmannens sida innebär det i praktiken att lagen blir ganska tandlös.

Martin Linder
Förbundsordförande
Unionen

2022-05-09