Ett fall på jobbet blev starten på en mardröm för Sanna, 39 år i Tierp. Hon måste enligt läkare få rehabilitering innan hon kan gå tillbaka till jobbet, men får sedan i höstas ingen sjukpenning. ”När sparpengarna är slut måste jag och barnen flytta hem till mamma.”
Publicerad 11 april 2024
Sanna, 39, var besiktningstekniker på en bilbesiktning i Tierp och älskade sitt jobb.
– Jag är en praktiskt lagd person som tycker om att göra saker, lösa problem, ha många bollar i luften och prata med människor. Så jobbet passade mig som handen i handsken.
Hon berättar att efter ett halvår på stationen, som hon ofta bemannade själv, höjdes nöjdheten bland kunderna med 23 procent, och Sanna ville lyfta resultatet ytterligare. Men i januari 2021 var olyckan var framme. Hon halkade på en isfläck vid bromsprovningen utomhus, och ramlade så illa att hon slog ryggen i två profilbalkar.
– Det gjorde jädrigt ont, och jag kontaktade en sjukgymnast och chefen samma dag, men jag fortsatte jobba tills smärtan slog till ordentligt någon vecka senare. Sedan dess är jag sjukskriven.
På grund av pandemin och långa köer till vården fick hon sin diskbråcksoperation först 1,5 år senare. Vid det laget hade det bildats brosk- och ärrvävnader där disken var skadad, så operationen gick inte riktigt som tänkt. 
– När jag vaknade upp hade jag ingen känsel från midjan och ner i höger ben. Sedan dess har jag droppfot, det vill säga jag kan inte lyfta den främre delen av foten. Det finns ju en risk med alla operationer, men jag trodde ju att jag skulle bli bättre, inte sitta i rullstol efteråt, säger Sanna och blir ledsen.
Hon har fortfarande ingen känsel från knä och nedåt, men har fått en apparat som dels sitter på låret och dels vid knäet, som ger elimpulser som gör att muskler i benet aktiveras, vilket hjälper henne att gå.
Vi ses hemma hos Sanna på en gård ute på landet i Tierps kommun. Hon är ensamstående mamma med tre barn, hyr en stuga till familjen, och ursäktar att det är lite trångt. Barnen har rum med dörrar att stänga om sig. Själv sover hon i vardagsrummet med papegojorna som hon passar åt en vän. Men nu vet hon inte om hon kan bo kvar, för sedan i höstas får hon inte längre någon sjukpenning.
– Min yngsta son har autism, att flytta honom från skola, vanor och kompisar här till min mammas lägenhet vore katastrofalt.
I början efter operationen hade Sanna vad hon beskriver som en fantastisk handläggare på Försäkringskassan.
– Hon förklarade så att jag förstod, vad beslut betydde, varför jag inte kunde åberopa vissa regler och vad jag själv behövde göra.
Senare fick hon dock byta handläggare. Och efter cirka 550 dagars sjukskrivning bestämde Försäkringskassan att om hon inte kunde jobba på sin ordinarie arbetsplats skulle hon ställas till arbetsmarknadens förfogande. Enkelt uttryckt: hon behövde kolla efter andra jobb.
– Men vem vill anställa en person som mig, som inte är färdigrehabiliterad? Företaget sa att de kunde köpa ut mig, jag skulle få två månaders lön, men Unionen rådde mig att tacka nej, vilket jag är glad för. I alla fall på pappret har jag jobbet kvar.
Därför får hon sedan hösten 2023 ingen sjukpenning. Försäkringskassan nollade även hennes sjukpenninggrundande inkomst, vilket innebär att även om hon skulle få sjukpenning skulle hon bara få drygt 13 000 kronor i månaden före skatt.
För att kunna komma tillbaka till jobbet behöver Sanna få rehabilitering. Men även kön till rehabiliteringen har varit lång. Först i januari i år, alltså tre år efter olyckan, fick hon komma dit på möte.
– Men där konstaterade man att jag är för psykiskt instabil för att klara deras program. Tacka sjutton för det med den ekonomiska stress jag lever med. Dessutom påpekade de att det är osäkert om jag har råd att resa till dem fyra dagar i veckan, vilket ju beror på att jag inte får någon sjukpenning. Så nu får jag ingen rehabilitering heller. När de gav mig det beskedet bröt jag ihop totalt. Där jobbar ett helt team av psykologer och läkare, jag skulle få lära mig att hantera och leva med min smärta, lära mig göra tunga lyft på rätt sätt och sådant, säger hon och ögonen tåras.
– Ni får ursäkta, men det känns för jävligt. Jag har ramlat mellan alla stolar som finns.
Hon påpekar att hon gärna hade fått operation direkt efter olyckan, och rehabilitering efter det, och därmed kunnat komma tillbaka till jobbet tidigare. Hon skulle dessutom gärna arbetsträna på deltid, vilket hon också har nekats.
– Det är ju inte mitt fel att det tagit så här lång tid. Min läkare vill absolut fortsätta ha mig sjukskriven, han säger att vi behöver göra saker i rätt ordning. Jag måste rehabiliteras först. Det enda jag vill är ju att komma tillbaka, jobba och göra rätt för mig. Ingen vore gladare än jag. Men just nu befinner jag mig i ett moment 22 och vet inte hur jag ska ta mig vidare.
Hur fixar du av att leva utan inkomst?
– Hittills har jag tagit av mina sparpengar, och hjälper kompisar med små saker som att passa barn för att få in några kronor. Den här månadens hyra fick jag skjuta upp, vilket var tur, men hur jag ska betala nästa månadshyra eller fixa så att jag har mat på bordet åt mina barn står skrivet i stjärnorna. Jag är uppvuxen på en bondgård och är inte van vid att ha mycket pengar, jag är bara ute efter att överleva. Jag har sökt hjälp hos socialen, men där säger de att jag inte kan få något eftersom jag har ett arbete. Det är svårt att få pengar även från fonder, då jag ju har ett jobb.
I skrivande stund finns det tyvärr inget lyckligt slut på denna historia. Sanna säger att vissa dagar är hon så ledsen och less att hon knappt går utanför ytterdörren.
– Jag orkar inte möta alla människor som säger saker som: Vad länge sen jag såg dig? Vad gör du nu för tiden?
Ändå säger hon att hon är mer arg än ledsen över att det får vara så här. Över att man inte ska kunna lita på systemet den gång i livet man verkligen behöver det.
– Kommer jag ur den här skiten, så vill jag bli facklig representant för mitt jobb och hjälpa andra. För jädrar vad jag har lärt mig om lagar och regler i processen.
Alla kan vi drabbas av sjukdom eller olycka, och då måste samhällets skydd fungera. Sannas fall är ett tydligt exempel på att sjukförsäkringen i Sverige inte fungerar som den ska – och hur människor på grund av det kan hamna i ekonomisk utsatthet. Alla delar måste finnas på plats för att sjukförsäkringen ska fungera. Det måste gå att få vård och behandling i tid. Arbetsgivaren måste uppfylla sitt rehabiliteringsansvar och Försäkringskassan ska tidigt ta ansvar för att samordna alla som ska bidra. Unionen är visserligen för tidsgränser i sjukförsäkringen, en sjukskrivning ska inte kunna pågå hur länge som helst. Men tidsgränserna behöver vara verklighetsanpassade, och därmed i viss mån flexibla. Ingen ska bli av med sjukpenningen för att hen har behövt vänta på operation, behandling och rehabilitering. Att man får den vård och rehab man behöver för att komma tillbaka till sitt vanliga jobb gynnar alla i längden alla – inte bara personen i fråga, utan också arbetsgivaren och samhället. Särskilt i tider av kompetensbrist.
