Ida var spindeln i nätet både på jobbet och hemma – ända tills hon blev utmattad. Att vägen tillbaka skulle vara så lång kunde hon aldrig ana. Nu är hon orolig för att sjukpenningen ska dras in. "Det måste vara ekonomiskt bättre att ge mig och andra utmattade lite extra tid nu, snarare än att vi ska ramla dit igen."
Publicerad 11 april 2024
När Ida skulle börja arbetsträna efter sin utmattning, var första steget att ta bilen till jobbet, stanna vid grindarna och vända åter. Gradvis tog hon sig på detta sätt in på gården, för att till slut ta en kaffe med chefen på bänken utanför kontoret – utan att få en panikattack. Det tog många kaffekoppar och månader innan hon kunde göra detta utan panikångest.
– När jag blev sjuk och fick min utmattningsdiagnos tänkte jag att ”jaha, hur löser jag det här så fort som möjligt?” Jag var så inkörd på att lösa och fixa saker, hade det där inre drivet som var svårt att få stopp på.
Idag vet hon både att vägen tillbaka är mycket längre än hon någonsin anat, och att det är två steg fram och ett tillbaka.
– Jag kämpar fortfarande med att lära mig hitta ett hållbart sätt att leva. Man kan inte bara köra på och tänka att ”jag vilar sen någon gång.” Idag försöker jag ta korta men frekventa pauser, men det är svårt när man har väletablerade beteende-mönster. Det finns också mycket skuld och skam i detta, skam över inte orka som vanligt.
Ida är 40 år, jobbar som logistiker i Piteå, och säger att hon är van vid att alltid orka, fixa saker och vara spindeln i nätet både på jobbet och hemma.
– Jag har ofta satt mig i centrum av saker, varit projektledare och koordinator. När ingen annan vill ta rodret, hoppar jag in. Jag trivs i den rollen, trivs med att ha koll, blir lugnare när jag får en överblick. Jag har också alltid brunnit för en god arbetsmiljö, vilket är lite lustigt med tanke på min egen krasch.
Egentligen fick hon under lång tid många varningssignaler från kroppen, som trötthet, sömnsvårigheter och yrsel.
– Det var som att jag gick runt med en ständig latent förkylning och feber. Och även tålamodet fick sig en ordentlig törn, hemma där man inte behöver upprätthålla en fasad hade jag svårt med humöret.
Hon körde ändå på – ända tills kroppen strejkade totalt. Det var på en morgonpromenad med hunden i början på 2023 som hon kände att armarna och benen var som bortdomnade. Hon gick hem, tog en Alvedon, lade sig på sängen och sjukskrev sig i någon dag.
– Men när jag väl lagt mig ner tog jag mig inte upp från sängen. Kroppen hade väl ett omättligt behov av vila. Och tårarna bara strömmade, utan att jag förstod varför.
Efter några veckors sjukskrivning fick Ida diagnosen utmattningssyndrom av en läkare, det var i februari 2023, och sedan dess har hon sakta, sakta återfått lite kraft.
– Ganska tidigt insåg jag att det här skulle ta betydligt längre tid än planerat. Den insikten var jobbig, för det fanns en känsla av misslyckande däri. Jag kände mig misslyckad som hamnat här och som inte kunde fixa det. Det år svårt att förklara, jag har svårt att formulera det ens för mig själv.
Och som en slags reaktion på att nej, du ska inte hoppa tillbaka in i ekorrhjulet, har kroppen även signalerat med panikångest, bland annat när det var dags för att så smått återgå till arbetet.
– Bara att se en logga från en kunds företag kunde ge mig hjärtklappning. För att inte tala om tanken på att fika med kollegor på jobbet. Men jag har haft en väldigt förstående chef, som stöttat mig på ett fantastiskt sätt.
Ja, hon tycker sig ha fått bra stöd såväl från läkaren, ”hon har själv varit utmattad och förstår utan att allt behöver förklaras i ord”, och från arbetsgivaren. Även företagshälsovården har varit ett stort stöd, även om hon hade svårt att se det i början.
– Båda har flera gånger sagt till mig att bromsa, att inte forcera det här.
Ida har nyligen gått upp från 25 till 50 procents arbetstid, och säger att det varit tufft.
– Att gå från 25 till 50 procents jobb är en hundraprocentig ökning, man blir lite omkullkastad.
Som det ser ut nu är hon sjukskriven till och med sista april, sedan finns det ingen plan lagd.
– Försäkringskassan har sagt att jag bör jobba heltid i augusti, september. Men tänk om jag inte är redo för det då. Eller om de bestämmer sig för att dra in min sjukpenning ännu tidigare. Det känns jätteläskigt, bara tanken triggar oro och ångest.
Vad önskar du från samhället i den här frågan?
– Jag kan själv tycka att det är lite segt ibland, men förstår samtidigt att det är bättre att ge det lite extra tid nu, än att ramla dit igen. Totalkostnaden för det är betydligt högre för såväl mig, som jobbet och samhället.
Psykisk ohälsa är ett stort samhällsproblem som främst drabbar kvinnor – inte sällan driftiga, högpresterande personer som Ida. Vi vet också att dessa sjukskrivningar ofta är längre än för många fysiska sjukdomar. Inte minst för att det behövs mer forskning kring fungerande rehabilitering.
En utredning som regeringen nyligen presenterade föreslår skärpta tidsgränser i sjukförsäkringen – det vill säga en återgång till det striktare regelverk som fanns tidigare. Det innebär sämre möjligheter för sjukskrivna att hinna få rehabilitering och komma tillbaka till sitt vanliga jobb. Att en erfaren, välutbildad person ska behöva ta ett helt annat, mindre kvalificerat jobb anser vi är slöseri med kompetens, i ett land där vi har kompetensbrist. Vi anser att det är helt fel väg att gå. Istället borde arbetet med rehabilitering på arbetsplatserna utvecklas och Försäkringskassans uppdrag att arbeta med samordning stärkas – så att fler personer blir friska och kommer tillbaka i arbete.
