För de allra flesta yrken får arbetsgivarna inte begära ut utdrag ur polisens belastningsregister. Men med några enkla knapptryckningar kan de ändå få all information de söker på sajter som Lexbase och Mrkoll. Hur är det möjligt?
Publicerad 11 juli 2023
Hos personsökningstjänster som Mrkoll och Lexbase kan arbetsgivare för en liten peng hur lätt som helst kolla upp om du har blivit dömd för ett brott. Detta trots att samma arbetsgivare inte har rätt att begära utdrag ur belastningsregistret om dig. Hur är det möjligt?
– Företagen har utgivningsbevis. Därmed lyder de under den grundlagsskyddade rätten till yttrandefrihet. Vi på Integritetsskyddsmyndigheten, IMY, har därför begränsade möjligheter att få dessa sajter att ta bort information om dig även om du skickar ett klagomål till oss, säger Maria Stråhle, kommunikatör på IMY.
Utgivningsbevis ges normalt till massmedieföretag, som har ett så kallat automatiskt grundlagsskydd. Det är positivt för demokratin, då det ger traditionell journalistik ett starkt lagligt stöd. Men 2003 infördes även ett frivilligt grundlagsskydd, vilket innebär att vem som helst som har en blogg eller söksajt också kan ansöka om utgivningsbevis hos Myndigheten för press, radio och tv – och plötsligt kunde dessa databaser som egentligen är personregister omfattas av grundlagsskyddet. Det innebär att de är mer eller mindre fredade från GDPR och dess svenska tillsynsmyndighet IMY.
– I de flesta fall gäller dataskyddsförordningen inte för verksamheter med utgivningsbevis, säger Maria Stråhle.
Traditionella medier i Sverige är dock mycket restriktiva med namnpubliceringar i samband med brott. Grundregeln är att man avstår från det, vilket är varför du ofta läser ”32-årig man från Örebro” – även om personer som begått riktigt grova brott kan namnges. Bryter man mot etiken kan man anmälas till Medieombudsmannen.
– Men det här systemet bygger på en gemensam vilja att följa medieetiska regler. Är man en provokativ tidskrift eller sajt som vill utmana etablissemanget är man inte intresserad av att följa dessa regler, säger Unionens förbundsjurist Susanna Kjällström.
Ytterligare en fråga är att medan polisen efter ett antal år måste gallra bort uppgifter om domar, så kan de finnas kvar i evigheter på de här sajterna.
Så vad tycker Unionen om det här?
– Vi tycker användandet av registren är problematiska. Om man har begått en kriminell handling och avtjänat sitt straff, så förväntas man sedan leva ett hederligt liv. För att kunna göra det måste man försörja sig. Om vi skapar ett samhälle där arbetsgivare får allt större möjlighet att kräva att folk ska ha levt ett perfekt liv rakt igenom, så skapar vi ett samhälle där man inte får en rimlig chans att bättra sig. För vi ska komma ihåg att arbetsgivare inte bara samlar in information här, utan även från sociala medier.
Det är straffet som avgör hur länge en uppgift finns kvar i belastningsregistret.
3 år efter beslut: Vid straffvarning, alltså när åklagaren beslutat att inte åtala, om personen var under 18 år när brottet begicks.
5 år efter dom eller beslut: Vid exempelvis dagsböter, tillträdesförbud, skyddstillsyn för unga, ungdomsvård, ungdomstjänst om personen var under 18 vid tidpunkten då brottet begicks.
10 år efter dom eller beslut: Vid kontaktförbud, skyddstillsyn, villkorlig dom, ungdomsvård/ungdomstjänst för personer om personen var över 18 år när brottet begicks.
10 efter att straffet har avtjänats: Gäller för de skarpaste påföljderna, som fängelse, sluten ungdomsvård och rättspsykiatriskt vård.
20 år: Om en ny påföljd (dock inte böter) tillkommer medan en annan uppgift ännu står kvar i registret behålls båda kvar. Senast efter 20 år ska uppgifterna dock gallras bort.
Nästa artikel
En medlem ringde oss och sa att han misstänkte att hans chef ibland läste hans mejl: ”Ett antal gånger nu har hon vetat saker som jag inte förstår hur hon annars har fått reda på. Och ja, det har alltid handlat om jobbrelaterade saker, men det händer ju att jag skriver privata rader till kollegor eller kunder också, så det känns olustigt. Jag fattar att allt privat ska gå via min gmail från och med nu, men ändå… Är det här verkligen tillåtet?”
Unionens förbundsjurist Susanna Kjällström säger att som utgångspunkt är svaret nej, chefen får inte läsa dina mejl.
– Arbetsgivaren får inte gå in och slentrianmässigt ta del av din mejl. Och absolut inte det som inte är direkt arbetsrelaterat.
Ska en arbetsgivare göra det, så måste det finnas synnerligen goda skäl.
– Arbetsgivaren ska göra en intresseavvägning mellan företagets intresse att läsa dina mejl och skyddet för ditt privatliv och din integritet. Men det ska mycket till för att komma fram till att man har rätt att läsa anställdas mejl.
Det ska finnas en stark, hållbar misstanke om brottslighet eller illojalitet. Det kan vara ekonomisk brottslighet, eller att du kontaktar kunder och frågar om de vill hänga med om du hoppar av jobbet och startar eget.
– Misstanken måste välgrundad, det räcker inte med att tro sig veta saker eller att man har fått för sig något. De får dock inte läsa dina privata mejl, inte ens om de gått iväg via din jobbmejladress. Och det är förstås svårt att utröna vad som är privat och inte.
Men om jag blir sjuk och de behöver ha tillgång till något för att driva ett projekt vidare, eller betala ut löner?
– Det bästa är om den typen av mejl kommer till gemensamma mejladresser, så att företaget inte står där om du blir sjuk i några dagar. Alternativt frågar dig om du kan vidarebefordra de mejl de behöver. Arbetsgivaren får nämligen inte ta del av dina privata mejl, och det kan vara svårt att utröna vad i din mejlkorg som är privat och inte, säger Susanna Kjällström.
Får chefen kolla vad jag surfar på, då?
– Nej. Som arbetsgivare får man sätta upp ramar för vad som är tillåtet att surfa på och inte. Man kan exempelvis säga att på jobbet kollar vi inte på porr och Hemnet, men då kan företaget sätta upp en spärr som gör att det inte går att gå in på de sajterna. En arbetsgivare ska nämligen alltid arbeta förebyggande snarare än kontrollerande, vilket betyder att det är bättre att spärra vissa sökord och sajter, än att gå in och kontrollera vad du surfar på.
