Efter tolv år i förbundsstyrelsen varav åtta som ordförande lämnar Martin Linder över stafettpinnen. I sitt tacktal beskriver han en fantastisk tid där vi åstadkommit mycket tillsammans. Detta är talet i sin helhet.
Publicerad 12 okt. 2023
Att vara förtroendevald är något väldigt fint som jag alltid känt ett stort ansvar inför, men också mycket glädje och stolthet. Min resa som förtroendevald började i mitten/slutet på 90-talet, alltså för drygt 25 år sedan. Då i dåvarande Sif inom klubbsektionen på Volvo Data och senare inom klubben på Volvo i Göteborg.
Skulle mitt liv som förtroendevald vara en bok, skulle den kanske heta: ”Från Hisingen till Harpsund”. På Harpsund befann jag mig när vi öppnade kongressen digitalt. Men oavsett om jag har befunnit mig på Hisingen eller Harpsund har jag alltid haft en tydlig förankring i vad uppdraget är och vilka som valt mig. Och med ett enkelt och tydligt löfte till mig själv och andra; jag ska alltid anstränga mig och göra så gott jag kan.
På nationell förbundsnivå har jag fått förtroendet att vara med i knappt 20 år. Vi har tillsammans hanterat många stora frågor, ännu fler små. Det började i dåvarande Sifs förbundsstyrelse där såklart en av de allra största frågorna var samgåendet med HTF och bildandet av Unionen. Men detta är något jag verkligen inte ska ta åt mig äran av.
På ett möte i Sifs förbundsstyrelse när frågan började bli mer konkret sa jag att jag ville ha fört till protokollet att jag kommer förhålla mig kritiskt skeptiskt i den här processen. Förutom att det är en liten kul detalj med tanke på att jag senare blev vice ordförande och ordförande, så är det också något jag dragit lärdom av.
När man har tillgång till samma information, kommer man oftast till samma slutsats.
Jag har under alla år haft några ganska enkla grundprinciper som jag faller tillbaka på för att analysera läget, förstå, sätta ner fötterna rätt och fatta bra beslut. Det här var ett tydligt exempel på en sådan, nämligen: ”När man har tillgång till samma information, kommer man oftast till samma slutsats”. Jag hade helt enkelt bristande kunskap och relationer med HTF som förbund. Men det löste sig ganska snart och jag blev övertygad om att en sammanslagning var rätt väg att gå.
Och jag landade ganska snart i en annan viktig grundprincip: Att idén och den idémässiga intressegemenskapen alltid är överordnad organisationen och personerna. Det betyder att en organisation som inte levererar på sin idé, i grunden inte har något existensberättigande. Å andra sidan så kan man överbrygga organisatoriska utmaningar om man har en stark idémässig gemenskap.
Det tycker jag bildandet av Unionen är ett tydligt exempel på; stora organisatoriska utmaningar, vissa personfrågor men en stark idémässig gemenskap. Det är också svaret på varför det som många i min närhet pratade om då – att Sif borde gå ihop med dåvarande Civilingenjörsförbundet – var dömt att misslyckas. Den idémässiga gemenskapen var, och är, för svag.
Man måste ha på sig rätt rejäla skygglappar för att inte se att den idémässiga gemenskapen mellan TCO och SACO är svag.
I nutid hör jag många som säger att TCO och SACO borde gå ihop. De kanske har rätt men jag är väldigt skeptisk till det, för det jag hör är argument som handlar om organisation, inte idé. Och man måste ha på sig rätt rejäla skygglappar för att inte se att den idémässiga gemenskapen mellan TCO och SACO är svag.
Att få Unionen att fullt ut leverera på sin idé har varit något jag har prioriterat högt och här finns några viktiga pusselbitar för att vi har nått framgång på flera områden.
När vi på Unionens kongress 2015 satte ner foten och beslutade om den strategiska inriktningen slog vi också fast att huvudstrategin för Unionen är facklig organisering, förhandlingsstyrka och kollektivtal. Det är det som är våra främsta verktyg för att utveckla, försvara och reglera medlemmarnas villkor.
Det fanns fram till dess en bubblande diskussion om att framtiden i stället enbart handlade om att vi genom professionell service och stöd skulle ge individer verktyg för att själva påverka sitt arbetsliv. Som ni vet har vi det som en delstrategi, men idag står Unionen trygga i att det är facklig organisering och facklig styrka som är huvudstrategin.
En annan viktig pusselbit tycker jag har varit att bygga en identitet i Unionen som handlar om att vi är en tydlig facklig organisation. För mig betyder det att man inte är sig själv nock utan att man identifierar sig som, och vill vara, en del av den globala, europiska och svenska fackföreningsrörelsen.
Även om vi idémässigt vill locka så många som möjligt till vårt förbund så ser vi samtidigt att vi har en stark intressegemenskap med andra löntagare oavsett om de är arbetare eller tjänstemän – både i Sverige, i Europa och globalt. Vi är alla löntagare och vi har därmed starka och självklara gemensamma intressen på arbetsmarknaden och i samhället. Att vara löntagare betyder att man är beroende av sitt arbete för sin ekonomiska och sociala trygghet och utveckling. Både här och nu och på längre sikt.
Jag tycker att det ofta finns en vilsenhet och ängslighet bland tjänstemannafacken. Lite på temat att tjänstemän skulle vara lite mindre löntagare än arbetare, någon form av löntagare-light. Den ängsligheten behöver vi jobba bort, och det är inte så svårt att landa i vad som behöver göras och prioriteras i samhället för att det ska gynna löntagare.
Vi hämmas ibland av vår rädsla av att framstå som partipolitiska
Vi hämmas ibland av vår rädsla av att framstå som partipolitiska. Men om partier inte vill driva det som är bäst för Sveriges löntagare, minst 80 % av Sveriges befolkning, då är det inte vi som är partipolitiska, det är partierna som är vilsna.
Och här hittar jag vägledning i en annan av mina grundprinciper ”Om du vet var du bor så är det inte så farligt att gå vilse, för då hittar du hem igen.
När jag blev vald till förbundsordförande 2015 sammanfattade jag den kongressen och prioriteringarna framåt ungefär så här:
Hur har det då gått för oss under dessa åtta år? Ja, till att börja med kan man konstatera att det hänt väldigt mycket. Svindlande mycket om man tittar på alla typer av frågor vi har hanterat.
2015 förhandlade vi genom PTK om ett nytt omställningsavtal . Förhandlingar som då avlutades utan resultat. Men ända sedan dess, och flera år innan dess, hade vi pratat om kompetensfrågorna och hållit dessa frågor vid liv. Det gjorde vi säkert under 15 års tid, ibland i extern motvind, och ibland i intern motvind, och idéerna och tankarna har funnits där kanske 30 år. Men till slut, 2020, fick vi till en förhandlingsöverenskommelse mellan PTK och Svenskt Näringsliv, och 2022 beslutade Unionen formellt för sin del att ställa sig bakom det nya huvudavtalet om Trygghet och omställning.
Vad lär man sig av detta? Ja, att det gäller att vara uthållig, långsiktig och att det inte finns några genvägar. Det är 1000-tals arbetstimmar som måste läggas ner på många olika nivåer för att det ska bli resultat. Men, som sagt, vet man var man bor så vet man också vägen hem.
Detsamma kan sägas om etableringsjobben där de första överenskommelserna tecknades redan 2017 och det är först nu, 2023, som vi är på väg att få det på plats fullt ut. Det är tveklöst så att utan Unionen hade det inte blivit något nytt huvudavtal , omställningsstudiestöd eller etableringsjobb.
Det står helt klart att Unionen leder utvecklingen av framtidens arbetsliv.
Det står helt klart att Unionen leder utvecklingen av framtidens arbetsliv. Det har Unionen verkligen gjort också i avtalsrörelserna – kärnan i den svenska arbetsmarknadsmodellen som så många hyllar och vill göra sig till del och bärare av. Men det är få andra som har en sådan viktig och central roll som Unionen.
Bara under mina åtta år som ordförande har vi genomfört fyra avtalsrörelser. Där har vi också avtalsrörelsen 2020 där Corona vällde in över landet och världen samtidigt som vi skulle teckna avtal, med prolongering som följd och en ny förhandlingsrunda sju månader senare.
Vi har också mobiliseringen under 2015–2017 kring Almega och Flexpensionen. 6 april 2016 varslade vi om strejk och det var ingen liten strejk, 10.000 i Unionen och Sveriges Ingenjörer omfattades och vi hade minst lika många till mobiliserade. Som ni vet blev det en krånglig resa mot målet men vi lyckades få Flexpensionen på plats. En fantastisk bedrift!
Jag tror också det var väldigt viktigt att vi lyckades mobilisera 10.000 medlemmar för att gå i strejk. Det visade oss själva och inte minst omvärlden att när Unionen pratar om att facklig styrka och kollektivavtal är vår huvudstrategi – då är det på riktigt.
Och i år lyckades vi, trots hög inflation och kraxande olyckskorpar, sätta ett märke, få till avtal och på det sättet på riktigt stärka den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Även detta är ju att genom handling leda utvecklingen av framtidens arbetsliv.
2015 var vi drygt 517.000 yrkesverksamma medlemmar, nu är vi cirka 610.000, en ökning med nästan 100.000 eller med nästan 20 %. Vi är idag över 700.000 medlemmar totalt.
Vi skulle också ha de bästa och flesta förtroendevalda. Här har vi haft en tuff utveckling sedan 2015. Då var vi drygt 34.000 förtroendevalda, nu är vi knappt 29.000. En minskning med över 5.000 eller runt 15 %.
Det som ändå är glädjande är att de beslut vi fattat och allt arbete som görs med att verkligen bryta denna trend och sikta mot att bli 50.000 förtroendevalda nu börjar ge synliga resultat. Trenden vände i mitten av 2022 då minskningen vändes till en ökning, så är det något jag verkligen vill skicka med till framtiden så är det att hålla i, ge det minst tre kongressperioder innan det går att utvärdera om denna satsning långsiktigt burit frukt.
Och jag är övertygad om att det bara är möjligt genom att också satsa på utveckling och utbildning av förtroendevalda. Det är det som är själva andemeningen i ”de bästa förtroendevalda”.
Göran Johnsson, tidigare ordförande i Metall har sagt om att möta framtiden på bästa sätt, att det kräver driv och mod eller som han uttrycker det ”Det gäller att alltid ligga på offsidelinjen”. I flera av de frågor jag nämnt och i många andra, så har vi visat både driv och mod. Vi har ofta legat precis på offsidelinjen - och det krävs. Men det är bara möjligt som forward att ständigt ligga på offsidelinjen om laget accepterar och tillåter det.
Och laget Unionen är väldigt många. Det är hela förbundsstyrelsen, det är alla förhandlingsdelegationer, det är regionstyrelser, kongress - och förbundsrådsombud, det är alla anställda i Unionen.
Det är laget som vinner tillsammans. Och jag vill verkligen tacka er alla för det vi tillsammans lyckats åstadkomma. Och tack för att ni låtit mig och andra ligga på offsidelinjen.
Den fackliga rörelsen, det fackliga arbetet och det fackliga uppdraget är inget projekt med en tydlig början och ett tydligt slut
Den fackliga rörelsen, det fackliga arbetet och det fackliga uppdraget är inget projekt med en tydlig början och ett tydligt slut. Det är inte heller ett substantiv, en sak, utan det är ett verb – något man gör hela tiden, tillsammans och i ständig rörelse.
Och som sagt; idén är överordnad organisationen som i sin tur är överordnad personen.
Och nu är det dags för mig att lämna över stafettpinnen till andra.
Det har varit en fantastisk tid.
Avslutningsvis vill jag bara, kort och gott, säga Tack!
Martin Linder, Unionens förbundsordförande 2015–2023
Nästa artikel
Jämställdhets- och biträdande arbetsmarknadsminister Paulina Brandberg gästade kongressen direkt efter lunch på tisdagen. Hon inledde med att understryka den stora betydelse Unionen har för en fungerande arbetsmarknadsmodell och det särskilda ansvar som kommer med att vara Sveriges största fackförbund. Som exempel på lyckade samarbeten mellan parterna tog hon upp trygghetsöverenskommelsen om omställningsstudiestödet och systemet med etableringsjobb för den som står långt från arbetsmarknaden.
Ministern, som har ansvar för både arbetsrätt och arbetsmiljö, berörde också det skifte på arbetsmarknaden vi är mitt uppe i, som bland annat kännetecknas av en snabb och stegrande digital omvandling där möjligheterna att utföra arbete på distans är på en nivå vi inte kunde förställa oss före pandemin. En innebörd av detta är att gränsen mellan arbetsliv och fritid riskerar att bli otydlig, att vi är ständigt nåbara och spårbara digitalt.
Det ställer krav på regeringen och på parterna att arbeta med att anpassa regelverk och avtal
– Det är en utveckling som ställer krav på regeringen och på parterna att arbeta med att anpassa regelverk och avtal så att goda arbetsvillkor och en bra arbetsmiljö kan upprätthållas både på arbetsplatsen och på arbetsplatsen på distans, sa Paulina Brandberg i sitt tal.
När det gäller jämställdhetsläget på arbetsmarknaden ser vi dessvärre ett fortsatt lönegap mellan män och kvinnor, kvinnor är även underrepresenterade i högre, ledande befattningar. Detta är något alla arbetsgivare, oavsett sektor behöver arbeta för att ändra. Ministern nämnde lönekartläggning som ett viktigt medel för att komma till rätta med ojämställda löner. Att motverka diskriminering är ett gemensamt uppdrag.
När någon diskrimineras drabbas inte bara den enskilde, utan även hela samhället.
– Diskriminering hör inte hemma varken i krogkön eller på arbetsmarknaden. När någon diskrimineras drabbas inte bara den enskilde, utan även hela samhället, avslutar Paulina Brandberg.
Efter talet fick ministern bland annat frågan om vilken arbetsmarknadsfråga hon personligen tycker är viktigast i dagens Sverige? Svaret är kompetens! Både ur perspektivet att vi behöver säkerställa kompetens för att fortsätta vara konkurrenskraftiga och även ur ett arbetsmiljöperspektiv. Därför tycker ministern att det är särskilt viktigt att en ny arbetsmiljöstrategi nu är på väg fram. Och om Paulinas liv skulle bli film? Då skulle den heta ”Vem kan stoppa mig” och förmodligen skulle rollen som henne själv spelas av Reese Witherspoon.
