Att hoppa på en femårig utbildning i 40-årsåldern var inget Jane Tufvesson tvekade inför. Inte när hon väl hittade sin livsdröm. "Dessutom är det rena föryngringskuren att umgås med 20-plussare", säger hon.
Jane Tufvesson har nu i 40-årsåldern börjat läsa till arkitekt, och säger att det är fantastiskt rolig att studera.
– Dels är det rena föryngringskuren att umgås med 20-plussare hela dagarna. Men också för att jag som ung student mest ville bocka av kurser, få godkänt och skaffa mig ett yrke, nu tycker jag det är lyxigt att jag får lära mig nya saker varje vecka, säger Jane Tufvesson.
Jane, 40 år från Lund, är redan högutbildad. Minst sagt. Hon är civilingenjör som har disputerat i medicinsk bildanalys. Men efter en utmattning 2017 började hon omvärdera livet och karriären. Hon startade eget företag som stilcoach och jobbade som det i några år innan hon tyckte att det blev lite ensamt. Då började hon arbeta 80 procent i forskargruppen på Lunds universitet igen, med ganska många administrativa uppgifter.
– Men när vår professor sa att han inte alls ville pensionera sig, han älskade ju att jobba, insåg jag att så kände inte jag.
Hon började leka med tanken: Vad vill jag? Vad går jag igång på? Och insåg att hon tycker om att drömma kring och planera boenden. Allra helst skulle hon själv vilja rita hus.
– Jag blev riktigt förälskad i idén om att bli arkitekt.
Hon insåg dock att de gamla gymnasiebetygen inte räckte till. Och högskoleprovet hade hon inte skrivit på typ 20 år, så hennes enda chans att komma in på utbildningen var att klara arkitektprovet.
– Efter andra dagens prov kändes det inte alls bra. Men när jag fick tillbaka resultatet hade jag toppoäng. Kanske har jag nu för tiden lite högre krav på mig själv.
Hösten 2023 började hon studera till arkitekt vid Lunds universitet – och lyckades få omställningsstudiestöd från och med vårterminen 2024.
– Egentligen kan man söka det först vid 40 för så här långa utbildningar, och då var jag 39. Men jag kontaktade CSN för att höra om jag kunde börja utbildningen och sedan söka studiestödet på vårterminen. Jag läste också hela lagen för att se att jag kunde få studiestödet trots att jag redan hade en forskarexamen, samt kollade med min omställningsorganisation så att arkitekt verkligen är en av de utbildningar som de anser gör mig mer attraktiv på arbetsmarknaden, vilket är ett krav för att få studiestödet. Sedan var det bara att lämna in ansökan och hoppas på det bästa.
Hade du fortsatt om du inte fått omställningsstudiestöd ?
– Ja, systemet kommer säkert att förbättras, men just nu med de långa väntetiderna fungerar det framförallt för de redan privilegierade, där studierna inte står och faller med om man får studiestödet eller inte.
– Jag jobbar 20 procent, tar studielån, får lite bidrag från min omställningsorganisation och så har min man en bra inkomst. Allt löser sig. Även om det är svårare att förklara för 12-åringar än små barn varför vi inte kan åka utomlands på semestern som ”alla andra.”
Som vuxen kan man annars vara orolig för att det ska vara svårt att studera, ”tänk om jag har glömt hur man gör.” Hur tänker du där?
– Visst kan en 22-årings hjärna säkert vara snabbare på ett plan, men fördelen i den här åldern är att man har mer med sig i bagaget, vilket gör det lättare att sålla bland information och reflektera över uppgifter på olika sätt. Sedan har jag nu fördelen att jag inte behöver lära mig vara vuxen samtidigt som jag studerar. Studentlivet tar heller ingen tid och energi, jag kommer inte till skolan bakfull, skrattar Jane.
Visst har hon funderat på hur det kommer att kännas att vara 45 år och nybörjare i ett yrke när hon väl har tagit examen. Karriärmässigt kommer hon att ligga flera steg bakom många andra i samma ålder.
– Men jag är stolt över att jag vågat vända min karriär 180 grader. För mig handlar det inte främst om status eller lön, utan om att må bra och vara stimulerad. Jag vill känna som den där professorn när det är dags; att jag har så roligt att jag inte vill gå i pension.
Nästa artikel
Joel Hidmark, 34 från Stockholm, kände sig helt ärligt osäker på om han skulle fixa att studera. Men nu, några månader innan utbildningen är avslutad, säger han:
– Det bästa är att jag nu har fått en grund att stå på, och kommer att fortsätta lära mig för alltid.
Direkt efter gymnasiet fick Joel jobb hos en stor matvarukedja. Cheferna såg snart potentialen i den unga, drivna killen och gav honom regelbundet nya befattningar med större ansvar. Vid 29 års ålder var han butikschef. Sedan rullade det på – tills pandemin svepte in över världen och gav många av oss perspektiv på livet. Det i kombination med åldern, som gjorde att han började fundera på vilken riktning han ville att livet skulle ta.
– Jag trivdes på jobbet, men började fundera på vad jag verkligen vill med mitt liv, vad jag tycker är roligt och hur jag vill utvecklas.
Att studera var inget som tidigare lockat. Nu började Joel inse att han kanske behövde ta tjuren vid hornen för att komma dit han ville i livet – även om det tog lite tid att sätta fingret på exakt vad det var han ville. Ett tag funderade han på att bli lokförare. Andra dagar lockade webbutveckling. Till slut började han gå igenom sina styrkor och svagheter för att vaska fram vad som egentligen passar honom.
– Jag gillade den analytiska delen av mitt jobb, att hålla koll på försäljning, KPI:er och verksamhetsmål. Problemlösning är också något jag går igång på. Men jag tycker också om att jobba med människor och relationsbyggande. Det här var en bra lösning, jag får både kommunicera med folk och programmera.
På det här sättet snitslade han sig fram till den utbildning han går idag – business intelligence-analytiker hos Nackademin – där även lön och jobbchanser var saker han tog i beaktande.
– Det är en YH-utbildning vilket känns bra. Dels är de utbildningarna lite kortare än en vanlig högskoleutbildning, dels har man goda jobbchanser. Nu när jag är ute på praktik så är det flera på kontoret som tidigare har gått en YH-utbildning. Det känns skönt att veta att programmen är relevanta.
Men det största hindret att ta sig över var nog den egna bilden av sig själv.
– I gymnasiet var jag inte direkt något plugghuvud, så visst hade jag tvivel kring om jag skulle klara det. Jag var väl inte livrädd för att plugga men nära nog. Men jag gjorde som i styrketräning, startade med lätta vikter och ökade svårighetsgraden successivt.
Joel skrattar när han säger det sista, för visst har han fixat utbildningen galant.
– Det mentala var det främsta hindret för mig. Ja, att faktiskt ta steget till att börja studera var det största.
Så vad har du för studietips till andra?
– Att sätta sig in i ämnet, för att sedan fördjupa sig. Du kommer inte kunna lära sig allt direkt, men utbildningen ger en väldigt bra grund att stå på, och sedan utvecklas du vidare genom erfarenhet och praktisk tillämpning.
Han säger att han också har uppskattat att det varit så stor spridning på folk i klassen.
– Vi kommer från så olika håll. Den yngsta i klassen är i 20-årsåldern, den äldsta tror jag var kring 59 när hon började plugga. De yngre har en smittsam nyfikenhet, de äldre ett skönt lugn i sin erfarenhet. Någon har en bakgrund som lagerarbetare, andra som sommelier och arbetsledare. Det innebär att vi får många perspektiv på saker. Och om jag har svårt med en uppgift, så finns det klasskompisar som gärna assisterar mig och tvärtom.
Och rent ekonomiskt, hur har det varit att gå från en chefslön till att leva på studielån?
– Jag sa faktiskt upp mig till slut. Jag insåg att jag behövde göra det som ett sätt att ”tvinga” mig att ta nästa steg i livet. Jag började läsa kurser på Komvux för så småningom komma in på min utbildning. Det blev en bra övergång för mig.
– Man vänjer sig vid en tajtare ekonomi. Och – det är ju en klyscha, men – att studera är verkligen att investera i sig själv. Långsiktigt kommer jag att vara väldigt nöjd med att jag levde lite snålare i något år.
