Att hoppa på en femårig utbildning i 40-årsåldern var inget Jane Tufvesson tvekade inför. Inte när hon väl hittade sin livsdröm. "Dessutom är det rena föryngringskuren att umgås med 20-plussare", säger hon.
Jane Tufvesson har nu i 40-årsåldern börjat läsa till arkitekt, och säger att det är fantastiskt rolig att studera.
– Dels är det rena föryngringskuren att umgås med 20-plussare hela dagarna. Men också för att jag som ung student mest ville bocka av kurser, få godkänt och skaffa mig ett yrke, nu tycker jag det är lyxigt att jag får lära mig nya saker varje vecka, säger Jane Tufvesson.
Jane, 40 år från Lund, är redan högutbildad. Minst sagt. Hon är civilingenjör som har disputerat i medicinsk bildanalys. Men efter en utmattning 2017 började hon omvärdera livet och karriären. Hon startade eget företag som stilcoach och jobbade som det i några år innan hon tyckte att det blev lite ensamt. Då började hon arbeta 80 procent i forskargruppen på Lunds universitet igen, med ganska många administrativa uppgifter.
– Men när vår professor sa att han inte alls ville pensionera sig, han älskade ju att jobba, insåg jag att så kände inte jag.
Hon började leka med tanken: Vad vill jag? Vad går jag igång på? Och insåg att hon tycker om att drömma kring och planera boenden. Allra helst skulle hon själv vilja rita hus.
– Jag blev riktigt förälskad i idén om att bli arkitekt.
Hon insåg dock att de gamla gymnasiebetygen inte räckte till. Och högskoleprovet hade hon inte skrivit på typ 20 år, så hennes enda chans att komma in på utbildningen var att klara arkitektprovet.
– Efter andra dagens prov kändes det inte alls bra. Men när jag fick tillbaka resultatet hade jag toppoäng. Kanske har jag nu för tiden lite högre krav på mig själv.
Hösten 2023 började hon studera till arkitekt vid Lunds universitet – och lyckades få omställningsstudiestöd från och med vårterminen 2024.
– Egentligen kan man söka det först vid 40 för så här långa utbildningar, och då var jag 39. Men jag kontaktade CSN för att höra om jag kunde börja utbildningen och sedan söka studiestödet på vårterminen. Jag läste också hela lagen för att se att jag kunde få studiestödet trots att jag redan hade en forskarexamen, samt kollade med min omställningsorganisation så att arkitekt verkligen är en av de utbildningar som de anser gör mig mer attraktiv på arbetsmarknaden, vilket är ett krav för att få studiestödet. Sedan var det bara att lämna in ansökan och hoppas på det bästa.
Hade du fortsatt om du inte fått omställningsstudiestöd ?
– Ja, systemet kommer säkert att förbättras, men just nu med de långa väntetiderna fungerar det framförallt för de redan privilegierade, där studierna inte står och faller med om man får studiestödet eller inte.
– Jag jobbar 20 procent, tar studielån, får lite bidrag från min omställningsorganisation och så har min man en bra inkomst. Allt löser sig. Även om det är svårare att förklara för 12-åringar än små barn varför vi inte kan åka utomlands på semestern som ”alla andra.”
Som vuxen kan man annars vara orolig för att det ska vara svårt att studera, ”tänk om jag har glömt hur man gör.” Hur tänker du där?
– Visst kan en 22-årings hjärna säkert vara snabbare på ett plan, men fördelen i den här åldern är att man har mer med sig i bagaget, vilket gör det lättare att sålla bland information och reflektera över uppgifter på olika sätt. Sedan har jag nu fördelen att jag inte behöver lära mig vara vuxen samtidigt som jag studerar. Studentlivet tar heller ingen tid och energi, jag kommer inte till skolan bakfull, skrattar Jane.
Visst har hon funderat på hur det kommer att kännas att vara 45 år och nybörjare i ett yrke när hon väl har tagit examen. Karriärmässigt kommer hon att ligga flera steg bakom många andra i samma ålder.
– Men jag är stolt över att jag vågat vända min karriär 180 grader. För mig handlar det inte främst om status eller lön, utan om att må bra och vara stimulerad. Jag vill känna som den där professorn när det är dags; att jag har så roligt att jag inte vill gå i pension.
Nästa artikel
Sofia Eriksson, 40, från Nyköping, har jobbat som trafiklärare de senaste tio åren, och säger med betoning att det är världens roligaste yrke.
– Tänk dig själv att ta elever som knappt har suttit i en bil till fullfjädrade förare, som lyckas få sitt körkort, och lyckan däri, säger Sofia Eriksson.
Ändå kände hon för något år sedan att det kanske var dags att byta bransch. Hon hade hamnat i något av ett vakuum.
– Jag behöver utvecklas med viss regelbundenhet, se och göra något nytt, utmanas. Det här är alltså inte första gången jag byter yrke, även om den röda tråden i min karriär alltid har varit att jag jobbat med människor, jag vill göra skillnad för andra.
Själv började hon som ung jobba i restaurangbranschen, bara för att byta till säkerhet på en flygplats, för att därefter utbilda sig till massageterapeut.
– Fast jag insåg redan innan jag skrivit slutprovet till massageterapeut att det var ett alldeles för slitigt jobb. Utbildningen däremot är jag glad att jag har. Den gav mig en ny syn på människors välmående, och hur saker kan sitta fast i kroppen.
Efter tio år inom säkerhet bestämde hon sig därför att bli trafiklärare – en utbildning som alltså visade sig vara en fullpoängare. Exakt vad hon skulle bli den här gången var hon inte helt hundra på, och hon tycker heller inte att man behöver fastna där.
– Om du inte vet, sök lite olika utbildningar och se vad du kommer in på. Det är ju sällan man behöver säga upp sig för att plugga, du kan ta tjänstledig och se om det här är något för dig. Om inte kan du alltid gå tillbaka till ditt tidigare jobb – berikad med ny kunskap, och då kanske du får en ny idé om vad du vill bli.
Själv bestämde hon sig för att läsa till behandlingspedagog. En tvåårig platsbunden YH-utbildning i Nyköping.
– Vi var en klass med väldigt olika personlighetstyper. En fin klass, men man har behövt vända ut och in på sig själv i olika resonemang, vilket varit nyttigt.
Och hur har det gått att studera och klara kurserna?
– Även där har jag försökt utmana mig. Även om man kan nöja sig med betyget godkänd så kan jag försöka få väl godkänd. Det ger självförtroendet en boost, ”jag är inte är helt trög ändå”, skrattar hon.
Sofias tips är att även om deltagande i föreläsningar är frivilligt, så gå dit.
– Det är betydligt mer effektivt än att sedan ta igen allt och själv försöka förstå vad som är viktigt.
Hur har du fått ihop det ekonomiskt?
– Jag har tagit fullt CSN-lån och jobbat extra som trafiklärare. Jag har bland annat fortsatt ha Riskettan-kurser på helgerna. Det har gett mig några extra kronor varje månad, så jag har aldrig behövt känna mig som en fattig student vilket underlättat.
Hur känner du kring att ta studielån i den här åldern?
– Jag har inga andra lån, inga bostads- eller billån, och är det något som är värt pengarna är de väl att fortsätta utvecklas som människa.
Sofia har just tagit examen som behandlingspedagog, och väntar på att ett intressant jobb ska dyka upp.
– Men så länge fortsätter jag som trafiklärare. Även där har jag stor nytta av mina nya kunskaper, då jag ofta jobbar med unga som har en npf-problematik. I förlängningen kanske jag vill börja jobba i skolan, säger hon och lägger till:
– En klasskompis sa till mig att det är synd att arbetsmarknaden är så tuff just nu, ”men man får väl gå på a-kassa.” Fast jag tänker att jobb finns det alltid, om man är villig att testa något nytt. Och det kan jag som sagt rekommendera, för det är alltid livgivande!
