I samband med Like a boss första chefsnätverksträff pratade vi med en av Unionen Chefs medlemmar, Jeanette Lindlöv som arbetar inom spelbranschen, om hur hon som chef ser på konflikthantering, mikro-feedback och vikten av coaching
Jeanette Lindlöv är en av de chefer som besökte premiären av vårt första chefsnätverk som går under parollen ”Like a boss” – ett koncept Unionen Chef tagit fram i samarbete med systerförbunden inom TCO : Finansförbundet, Vision Chef, och Fackförbundet ST. Här fick hon och de andra närvarande cheferna lyssna på en föreläsning av Elaine Eksvärd och sedan utbyta erfarenheter.
– Jag tycker det var ett väldigt trevligt initiativ, säger hon om nätverksträffen. Som chef och ledare tror jag att man behöver återkommande möten med andra i arbetslivet.
Många i en ledarskaps - eller chefsposition glömmer lätt bort vikten av att ha ödmjukhet inför de man har under och runt omkring sig
För Jeanette handlar att vara chef mycket om att återkommande påminna sig om vilken speciell roll och position, samt vilka ovanliga uppgifter, man faktiskt har.
– Många i en ledarskaps - eller chefsposition glömmer lätt bort vikten av att ha ödmjukhet inför de man har under och runt omkring sig. Att gå på nätverksträffen och träffa andra i samma position var en jättebra påminnelse om det.
Ämnet för Eksvärds föreläsning var konflikthantering, något de flesta chefer är väl bekanta med. Jeanettes ingång till ämnet är att hon gärna vill ge feedback så snart som möjligt, för att undvika att låta negativa känslor ligga och bubbla och växa till sig.
– Kanske kan man säga att jag arbetar med att ge ett slags mikro-feedback. Jag tycker det är viktigt att inte vänta till ett utvecklingssamtal till exempel, utan jag vill kunna ha en diskussion om små detaljer på daglig basis. Om någon har gjort något bra vill jag kunna säga det direkt och tycker jag att det saknas något i leveransen så vill jag säga det direkt också, när det är färskt i minnet.
Vill inte leta syndabockar
Flexibel kommunikation är centralt i Jeanettes ledarskap. Det finns olika typer av konflikthantering (inom team, mellan chef och medarbetare, mellan medarbetare och beställare och så vidare) och det gör vikten av en rak och tydlig dialog än viktigare.
Jag vill skapa en arbetsmiljö där det finns tillstånd att tycka olika, men där vi alltid måste ha samma mål framåt
– Det är otroligt svårt när medlemmar i mina team kolliderar. Om det sker vill jag inte vänta för länge med att adressera det, utan så snabbt som möjligt samla de som har en konflikt och be dem lösa den – för annars kommer jag göra det åt dem. Om de inte kan lösa konflikten på egen hand brukar jag ha ett möte och gå igenom det som hänt. En i taget får prata, då alla andra får vara tysta och lyssna. Sen efter det, när vi har lyssnat på varandra, då ska vi också börja hitta en gemensam grund till vad är det vi bråkar om? Varför? Hur kommer vi vidare? På så sätt kommer vi snabbt ned på konkreta lösningsnivåer.
Jeanette tycker det är viktigt att inte leta syndabockar eller älta misstag, utan i stället fokusera på lösningar. I det ingår också att tillsammans komma fram till en strategi för att konflikter och fel inte upprepas.
– Jag vill skapa en arbetsmiljö där det finns tillstånd att tycka olika, men där vi alltid måste ha samma mål framåt. Då får vi ibland åsidosätta vårt eget tyckande.
Vill se kommunikation som tema
Till kommande träffar för chefsnätverket hoppas Jeanette att coaching kan vara ett tema. Det är ett ämne hon tycker ofta glöms bort när ledarskap diskuteras.
– Som chef blir det lätt att man pekar med hela handen och säger att nu behövs det här och här. Man blir så fokuserad på att välja ut vem som ska leverera vad att man glömmer den coachande sidan av att vara chef.
Man blir så fokuserad på att välja ut vem som ska leverera vad att man glömmer den coachande sidan av att vara chef
Ett annat tema hon skulle vilja se är kommunikation rent generellt, inte bara i form av feedback eller utvecklingssamtal .
– Hur visualiserar vi målen tillsammans med medarbetarna för att de ska få en förståelse för var vi är på väg? Det är också någonting som ibland saknas i ledarskap. Hur kommunicerar vi för att hela företaget ska fungera bättre?
Kanske allra mest ser Jeanette dock fram emot kommande chefsnätverksträffar ur ett socialt perspektiv.
– Jag vill alltid utveckla mig och mitt ledarskap. Att då få ett tillfälle att träffa andra som befinner sig i samma situation och som har samma mål är oerhört inspirerande.
Nästa artikel
Det tog många år för Shelley Grundén, 43 år i Stockholm, att ta tag i sin dröm om att bli socionom. Länge kände hon att det inte ens var någon idé att försöka.
Länge kände hon att det inte ens var någon idé att försöka
– Jag tänkte att jag ändå aldrig kommer att komma in. Just därför är jag så lycklig över att jag nu realiserar min livsdröm. Att jag inte blev fast i en bransch där jag inte längre utvecklades.
Shelley Grundén läser sedan ett och ett halvt år tillbaka socionomprogrammet på Södertörns högskola. Hon hade sökt in till utbildningen flera gånger tidigare, men aldrig lyckats få en plats, så hon fortsatte jobba inom handelsbranschen. Där fick Shelley tidigt in en fot. Det började med att hon gjorde praktik på Lindex när hon gick på gymnasiet. Hon fick därefter extrajobb, vilket ledde till en helgtjänst, som ledde till ett vikariat, vilket ledde till olika tjänster som ställföreträdande chef i olika butiker.
– Som ung, modeintresserad tjej var det roligt att jobba inom handeln, jag gillade kundkontakten, att träffa och hjälpa människor. Och kulturen på Lindex är sympatisk, många stannar i årtionden.
Hon studerade visserligen mellan varven. Hon hade en plan om att läsa enstaka kurser för att på de sättet komma bakvägen in i socionomyrket.
– Det går inte, men känslan av att jag ville göra något annat levde kvar.
Känslan minskade inte efter att hon fick barn.
– Det är konstigt, för trots att många kvinnor jobbar inom handeln är jobben inte anpassade för kvinnor med familj. Arbetstiderna skiftar, man stänger ofta butiken efter att förskolan stängt. Och om man vabbar, vilket många kvinnor inom låglöneyrken ofta gör, så skapar det en stress, för man vet vilken extra arbetsbörda det innebär för kollegorna.
Med åren började hon också känna av den kris handelsbranschen befinner sig i kris. Dels är det färre som besöker galleriorna, när fler handlar på nätet och har lärt sig jaga låga priser. Men det handlar också om höga hyror och energipriser, och den gröna omställning som måste till. Allt detta gör att handeln är en bransch i förändring.
– Vi blev färre personer på golvet, och även om kunden alltid var i fokus skulle vi också sälja på ett mer aktivt sätt. I takt med att antalet tjänster skars ner ökade också stressen, samtidigt om möjligheterna att ta sig vidare karriärmässigt minskade.
I takt med att antalet tjänster skars ner ökade också stressen
Ja, att hennes framtid inte var inom handeln blev allt tydligare, men exakt hur hon skulle ta sig därifrån var hon inte på det klara med. Det var när Shelley hösten 2018 blev utbränd i rollen som butikschef för en nyöppnad inredningsbutik, som hon tog tag i saken.
– I två års tid hade jag sprungit runt och släckt bränder. Utmattningen kostade rejält på kroppen, men jag är ändå tacksam för pausen den gav.
Shelley fick tid att tänka, analysera, och drömma kring sitt liv och sin framtid, och som många som hamnar i någon typ av kris sökte hon förändring. Även på arbetstid ville hon ägna sig åt något som hon känner har större mening än att sälja plagg och prylar. Hon ville hjälpa folk till positiv förändring.
– Att bli socionom kändes också som ett tryggt val, folk kommer tyvärr alltid att ha problem, dessutom såg jag möjligheten att komma upp i lön. Men jag hade ju sökt socionomutbildningen tidigare, och aldrig kommit in. Nu försökte jag även komma in på reell kompetens, men lyckades inte med det heller.
Hon trodde drömmen var ouppnåbar, men kontaktade ändå en studievägledare.
Hon trodde drömmen var ouppnåbar, men kontaktade ändå en studievägledare.
– Hon var superärlig och sa att jag aldrig skulle komma in på det jag hade, att jag hade sämsta tänkbara utgångspunkt. Hon rekommenderade mig därför att läsa upp matten och skriva högskoleprovet. Jag hade låga förväntningar på mig själv, och tänkte att jag skulle få jättedåligt resultat, men fick precis det jag behövde för att komma in.
Det är ett stort steg att börja plugga som vuxen med småbarn, framförallt då Shelley inte har så mycket CSN kvar att ta ut och det är osäkert om hon kommer att få omställningsstudiestöd .
– Men min man säger att ”vi löser det.” Det är fantastiskt att ha den uppbackningen, säger hon och skrattar till:
– Å andra sidan tog jag hela föräldraledigheten, så jag känner att det är min tur nu.
Men att det skulle vara svårare att plugga i medelåldern skriver hon inte under på.
Hon strålar när hon berättar om allt hon lär sig om dagarna nu, men poängterar samtidigt att studera inte är någon dans på rosor. Vissa veckor är riktigt kämpiga. Men att det skulle vara svårare att plugga i medelåldern skriver hon inte under på.
– Dels kommer jag in med rejält med kunskap om livet, och dels har jag ett större lugn i att det ordnar sig än många av mina yngre studiekamrater. So what, om jag kör på en tenta, då lyckas jag väl nästa gång.
