Chefsekonomen har ordet

De ekonomiska vindarna vänder nu snabbt. Vi kommer från en period av väldigt god utveckling med en snabb och kraftfull återhämtning av svensk ekonomi efter pandemin. Men förutsättningarna för denna återhämtning har också varit goda. Den ekonomiska politiken har varit mycket expansiv i syfte att parera effekterna av pandemin. Det har den också kunnat vara, tack vara starka statsfinanser. Nu går vi på kort tid från denna expansiva miljö till en ekonomisk politik som istället blir åtstramande. Denna omsvängning har dessutom skett utan någon längre tids förvarning. De finansiella förutsättningarna för både hushåll och företag har förändrats snabbt och det är på förhand svårt att bedöma hur snabbt och kraftfullt som ekonomin kommer reagera på denna förändring.

Hittills har svensk ekonomi stått pall. Ett återkommande tema i den mediala rapporteringen det senaste halvåret har varit att framåtblickande indikatorer pekat på ett alltmer dystert läge, medan den utfallsdata som kommit in om faktisk utveckling återkommande beskrivits som stark. Några som inte överraskats av detta är Unionens fackklubbar, som för ett halvår sedan spådde just en sådan stark utveckling för det då kommande halvåret.

Het arbetsmarknad som nu svalnar av

Men riktningen i vilken ekonomin är på väg är tydlig. Allt fler signaler pekar på att en lågkonjunktur under nästa år blir svår att undvika. Frågan är mer hur djup och lång den blir. I bedömningen av allvaret av en konjunkturnedgång gäller det också att ha med sig från vilket utgångsläge den sker. Det är i det avseendet betryggande att nedgången för Sveriges del sker från en urstark position med hög tillväxt, starka statsfinanser, en internationell konkurrenskraft som stärkts de senaste åren och ett näringsliv med en lång period av god lönsamhet i ryggen.

Det starka utgångsläget gäller också i allra högsta grad arbetsmarknaden. Det har rått delade meningar bland olika bedömare om hur tillståndet på den svenska arbetsmarknaden ska beskrivas. Ord som ”stark” eller ”het” används av många, medan andra invänder att det är missvisande, eller till och med provocerande, att använda sådana benämningar när arbetslösheten är omkring 7 procent.

När vi i denna rapport gör vår genomgång av läget på arbetsmarknaden är det ett ord som återkommer vid beskrivningar av utvecklingen det senaste året – ”rekord”. Det är rekordmånga sysselsatta, antalet lediga jobb är rekordstort, antalet personer berörda av varsel har under flera månader det senaste året varit rekordfå, företagens anställningsplaner har legat på rekordnivåer och den upplevda arbetskraftsbristen varit rekordhög. Till det kan läggas att sysselsättningsgraden är den högsta på decennier och att arbetslösheten enligt Arbetsförmedlingen är den lägsta på nästan 15 år. Det råder alltså inga tvivel om att jobbtillväxten och efterfrågan på arbetskraft har varit väldigt stor. Jag menar att det inte går att beskriva det senaste årets svenska arbetsmarknad som något annat än just stark eller het, de benämningarna är snarast i underkant.

Den starka utvecklingen har även gynnat svagare grupper på arbetsmarknaden. Det syns till exempel i att långtidsarbetslösheten som helhet nu återhämtat sig till lägre nivåer än innan pandemin, att även antalet som varit arbetslösa mer än två år faller tillbaka och att sysselsättningsgraden bland utrikes födda ökat snabbt den senaste tiden.

Det stämmer visserligen att det svenska arbetslöshetstalet är högt jämfört med andra länder. Men det beror snarare på att den svenska arbetsmarknaden är utformad efter en medvetet hög ambition att få människor i arbete än på att arbetsmarknaden skulle vara mindre funktionell i Sverige än i andra jämförbara länder. Till exempel krävs det att vara inskriven hos Arbetsförmedlingen och därmed definitionsmässigt ingå i arbetskraften och arbetslöshetsstatistiken för att vara berättigad till ersättningssystem.

Många av de personer med svag ställning som i Sverige räknas som arbetslösa återfinns i andra länder istället utanför arbetskraften och därmed även utanför arbetslöshetsstatistiken. Jag anser att det svenska systemet utan tvekan är att föredra och ger en bättre faktisk utveckling gällande att få människor i arbete, även om det också resulterar i en osmickrande arbetslöshetssiffra. Det här återspeglas också i att Sverige har en av de högsta sysselsättningsgraderna i Europa.

Sedan ska vi naturligtvis inte luta oss tillbaka och vara nöjda med dagens nivå av arbetslöshet. Särskilt inte när den nu med största sannolikhet kommer att öka framöver. Politiken ska hela tiden sträva efter att få ner arbetslösheten. För att ännu fler i svaga grupper ska få bättre fäste på arbetsmarknaden krävs ytterligare vilja och beslutsamhet, med insatser både genom arbetsmarknads- och utbildningspolitiken. Förhoppningsvis kan även den av parterna framförhandlade reformen med etableringsjobb till slut komma på plats och bidra till att fler ur de svagare grupperna kan komma in på arbetsmarknaden.

Riksbanken riskerar att skjuta över målet

En nyckelfaktor för hur djup och långvarig den stundande konjunkturnedgången blir är hur den hanteras av den ekonomiska politikens beslutsfattare. Inte minst gäller detta penningpolitiken. Riksbanken inledde sin räntehöjningsbana i april i år och har sedan fortsatt att höja räntan i en osedvanligt snabb takt – och mer är att vänta. Det görs naturligtvis för att stävja den höga inflationen och det har varit rätt av Riksbanken att tydligt agera för att visa att den tänker göra det som krävs för att föra tillbaka inflationen mot målet på två procent.

Även många andra centralbanker i vår omvärld tampas med hög inflation och de flesta gör liknande räntehöjningar. Det är dock oklart vad effekten av så pass stora och koordinerade räntehöjningar blir. Det finns en risk att den samlade åtstramande effekten blir betydligt större än vad som avses. Det finns också en risk att centralbankerna driver på varandra till högre räntehöjningar än vad som egentligen vore optimalt för respektive land. Detta eftersom en av de faktorer med vilka penningpolitiken påverkar inflationen är via förändringar av växelkursen. Om räntan i ett land höjs mer än i ett annat sker enligt teorin en förstärkning av landets växelkurs. Importerade varor blir på så sätt billigare vilket verkar dämpande på inflationen. Av den anledningen vill olika centralbanker inte hamna på efterkälken med räntehöjningar och sitta på Svarte Petter gällande växelkursen. Men denna kapplöpning riskerar att bli skadlig, en sorts räntehöjningsspiral där alla blir förlorare.

Penningpolitiken påverkar ekonomin med fördröjning och det är därför viktigt att vara redo att agera snabbt på tidiga signaler om att ett behov finns att ändra inriktning. Trögheten med vilken penningpolitiken verkar gör att det tar tid innan effekterna av redan genomförda höjningar kan utvärderas. När Riksbanken höjer styrräntan så mycket och snabbt som den gör är därför risken stor att den även av den anledningen agerar mer kraftfullt än vad som behövs, jämfört med om den hade haft mer is i magen för att faktiskt hinna se effekterna av det egna agerandet.

Flera av de faktorer som drivit på inflationsuppgången är globala och av sådan karaktär att Riksbanken knappast rår på dem med höjningar av den svenska styrräntan. En förklaring till att Riksbanken ändå agerat så kraftfullt är vikten av att upprätthålla förtroendet för inflationsmålet. Det är centralt för att perioden med hög inflation ska bli kortvarig. Det är inte minst viktigt ur lönebildningssynpunkt. Om det inte finns ett förtroende för att inflationen kommer tillbaka till låga och stabila nivåer på åtminstone medellång sikt kommer arbetstagare i högre utsträckning sträva efter att kompensera sig för den höga inflationen med minst lika höga löneökningar. Det är då risken för att en så kallad löne- och prisspiral uppstår, som alla aktörer vill undvika.

Det råder inga tvivel om att Riksbanken tar nuvarande inflationsuppgång på fullaste allvar. Det har den visat genom sitt agerande under året. De långsiktiga inflationsförväntningarna ligger också kvar nära två procent och även på två års sikt har förväntningarna sjunkit de senaste månaderna och närmar sig även de målet. Det råder heller inget tvivel om att de lönesättande parterna på arbetsmarknaden fortsatt har ett stort förtroende för inflationsmålet. Det har uttryckts av tongivande fackförbundsföreträdare vid upprepade tillfällen under året och det visade sig också genom att de lönekrav som presenterats av Facken inom industrin (och av LO) inte försöker kompensera för den nu höga inflationen. Att parternas inflationsförväntningar på sikt kvarstår kring målet har nu alltså även bevisats i faktiskt agerande.

Riksbanken behöver därför inte skicka starkare signaler, det jobbet är redan gjort. Förtroendet är intakt. Den svenska Riksbanken har ur lönebildningssynpunkt därmed också en fördel jämfört med centralbanker i flera andra länder, där risken är betydligt större för löneökningar som försvårar en inflationsnedgång.

Om förtroendet för inflationsmålet är starkt ges centralbanken också större utrymme att ta hänsyn till en annan viktig uppgift för penningpolitiken; att bidra till en balanserad utveckling av produktion och sysselsättning.

Unionen var redan i våras tydligt med att Riksbanken behövde agera snabbt för att stävja inflationen och visa att den tar inflationsmålet på allvar, men att det sedan kommer bli en svår balansgång för att de negativa effekterna på ekonomin inte ska bli för stora. Mycket talar nu för att inflationen faller tillbaka snabbt nästa år. På utbudssidan har flera av de faktorer som bidragit till inflationsuppgången lättat betydligt den senaste tiden, vilket så småningom kommer slå igenom även i konsumentpriserna. På efterfrågesidan kyls nu ekonomin av genom de redan genomförda och framöver aviserade räntehöjningarna. Riksbanksdirektionen får inte vara för närsynt utan behöver lyfta blicken.

Det finns en klar risk att Riksbanken kommer vara för långsam med att lätta på bromsen och därigenom bidra till en onödig fördjupning och förlängning av lågkonjunkturen. I en sådan nedgång ser vi även en risk att den inte tidigt nog slår om och sänker räntan igen. Riksbanken behöver i ord och handling framöver visa att den även gör sitt för att stabilisera den svenska ekonomin.

Tobias Brännemo
T.f. chefsekonom Unionen