Chefsekonomen har ordet

Konjunkturen har sedan slutet på förra året tydligt mattats av men den kraftiga lågkonjunktur som många ropat på i mer än ett års tid syns ännu inte till. Den svenska ekonomin fortsätter istället att visa upp en imponerande motståndskraft. Ännu syns ingen försämring på arbetsmarknaden och att beskriva nuvarande läge som en allvarlig lågkonjunktur är därför i våra ögon felaktigt.

Den konjunkturprognos som Unionen släppte våren 2022, ett par månader efter utbrottet av kriget i Ukraina, gavs titeln ”Svensk ekonomi står pall”. Detta som en motvikt mot andra bedömare som då såg allt mörkare på utvecklingen i ekonomin. Så här ett år senare håller vår beskrivning väl. Den förvärrade lågkonjunktur som varit väntad det senaste året skjuts hela tiden framåt.

Just denna förväntan om en betydligt sämre konjunktur präglar ofta medierapporteringen om den ekonomiska utvecklingen. De positiva signaler som kommer avfärdas som tillfälligheter. De negativa signaler som kommer lyfts gärna upp och förstärks.

Inte minst gäller det utvecklingen av varsel och konkurser. I den här rapporten visar vi att det i båda fallen hittills mer har handlat om en återgång till långsiktigt normala nivåer efter att de har varit väldigt låga under den starka återhämtningen efter pandemin. Det var också en period då många företag hölls under armarna av de många stödåtgärder som var tillgängliga med anledning av de restriktioner som infördes för att begränsa smittspridningen.

Nu har dessa stödåtgärder på kort tid istället bytts ut mot både åt­stramande penning- och finanspolitik. Det hade varit direkt förvånande om ett sådant miljöskifte inte hade medfört en ökning från de historiskt låga nivåer av varsel och konkurser som rådde under 2021 och stora delar av 2022. Men det handlar alltså om en ökning från väldigt låga till historiskt mer normala nivåer. Och hittills i år (fram till april) har det snarare skett en minskning än en fortsatt ökning.

De varsel- och konkursvågor som många pratat om ser istället ut att ha börjat ebba ut. Ett undantag är det stora varsel som Volvo Cars aviserade i början av maj. Det återstår att se om det åtföljs av flera liknande, men att döma av den information företaget själva gått ut med verkar det inte främst ha konjunkturella orsaker som en lägre efterfrågan och behov av minskad produktion. Även om antalet varsel tydligt skulle öka den närmsta tiden tar det ett antal månader innan de verkställs. Vår bedömning är därför att den stora motståndskraft som arbetsmarknaden visat upp hittills kommer att bestå även en tid framöver och arbetslösheten blir därmed inte högre i år än den var förra året.

Välavvägt märke ger reallöneökningar

Den uppgörelse som parterna inom industrin enades om i årets avtalsrörelse innebär de högsta avtalade löneökningarna på nästan 30 år, utan att äventyra vare sig inflationsmålet eller den internationella konkurrenskraften. Ett tvåårigt avtal bidrar också till stabilitet och ger både företag och Riksbanken en mer långsiktig planerbarhet.

Efter 25 år av kraftigt stigande reallöner har den höga inflationen nu lett till stora reallöneminskningar för första gången under industriavtalets historia. Det innebär en stor påfrestning för Sveriges löntagare. De väldigt höga inflationstalen i början av 2023 kommer också göra att den genomsnittliga inflationen under året kommer vara hög och även 2023 kommer därmed vara ett år då reallönerna minskar. Men den genomsnittliga utvecklingen under hela kalenderår ger inte en fullständig bild när förändringarna sker så snabbt som de gör nu.

För det allra mesta av den stora inflationsuppgången, och därmed reallöneminskningen, ligger nu bakom oss. Framöver avtar prisökningstakten markant. Det har redan skett gällande el- och drivmedelspriser som nu är lägre än när de var som högst för ett antal månader sedan, det börjar nu märkas även i matbutiken. Det medför att den nu höga inflationen kommer falla tillbaka snabbt samtidigt som löneökningstakten tydligt växlas upp.

Tillsammans innebär det att vi snart är tillbaka i en situation där reallönerna ökar igen. Enligt vår bedömning kommer det ske någon gång runt årsskiftet. Inflationen fortsätter sedan att sjunka och kommer enligt vår prognos under stora delar av avtalsperioden vara under 2 procent.

Under avtalsperioden som helhet kommer lönerna sannolikt att öka med omkring 8 procent. Enligt vår prognos kommer priserna under samma period totalt att öka med cirka 4 procent.

Man ska vara ödmjuk med att inflationsprognoser just nu görs med ovanligt stor osäkerhet men vi är övertygade om att avtalsperioden som helhet med god marginal kommer innebära ökade reallöner. Köpkraften för Sveriges löntagare kommer därmed börja stärkas igen.

Hög tid för Riksbanken att ställa om penningpolitiken igen

Den snabba inflationsuppgången har försatt Riksbanken och andra centralbanker i en svår sits. Man måste höja räntan för att få ner inflationen men bör inte göra det för mycket för att skada ekonomin i onödan. Det brukar beskrivas som en balansgång. Man kan också se det som att inflationen är en sjukdom som behöver botas och räntehöjningarna är medicinen, men medicinen har också biverkningar genom att man riskerar en lågkonjunktur och ökad arbetslöshet. Därför vill man bara sätta in precis så mycket medicin som krävs.

Riksbankschef Erik Thedéen har sedan han tillträdde poängterat att det nu är inkommande data och inte prognoser över kommande utveckling som ska styra penningpolitiken. Mellan de två senaste räntemötena började inflationen att falla tillbaka men inflationsutfallen var högre än i Riksbankens dåvarande prognos. Det använde Riksbanken som argument för att gå fram med ytterligare en stor räntehöjning. Det är enligt mig ett alldeles för stort fokus på enskilda månadsutfall och hur de förhåller sig till Riksbankens egna prognoser för dessa enskilda månader. Utfallsdata visar också, av nödvändighet, tidigare utveckling som redan har passerat. När nu inflationstrycket tydligt avtar och inflationen kommer att falla snabbt under resten av året är det hög att vara försiktig med fler räntehöjningar.

Riksbanken har nu också fått information om våra nya löneavtal , som är tvååriga och inte innehåller löneökningar som gör det svårare att få ner inflationen. Det borde ge Riksbanken ett lugn att gå försiktigare fram med räntehöjningarna. Det är på det sättet samspelet mellan lönebildningen och penningpolitiken kan ge det bästa utfallet för ekonomin.

Två av fem direktionsledamöter reserverade sig också mot det senaste beslutet och förespråkade att Riksbanken borde gå lugnare fram med räntehöjningar och vara öppna för olika handlingsalternativ framöver. En av anledningarna till manandet av lugn var just de nya löneavtalen. Inför nästa räntebeslut behöver fler av ledamöterna sälla sig till den skaran. Så kan vi förhoppningsvis ta oss igenom den här inflationsperioden utan alltför stora skador på ekonomin.

Regeringen bör agera nu för att inte upprepa årets elstödshaveri även nästa vinter

En stor förklaring till både den höga inflationen och hushållens pessimistiska syn på ekonomin är de under förra året snabbt stigande elpriserna. Det är inte på något sätt ett isolerat svenskt fenomen utan har drabbat även vår omvärld, i många fall värre än i Sverige. En sak som däremot gjort att effekten har blivit mer påtaglig i Sverige är hur elprischocken har hanterats av regeringen. Både den nuvarande och den föregående.

I valrörelsen utlovades kraftiga och snabba stödåtgärder för att lyfta av både den faktiska kostnadssmällen och den ökade osäkerheten som de höga och snabbt varierande elpriserna har inneburit för svenska hushåll och företag. Hanteringen därefter har tyvärr varit allt annat än imponerande. Hushållen fick vänta till långt in på våren innan några stödpengar dök upp på kontot och företagen väntar fortfarande på att ens få ansöka om stöd. Stöd för en kostnadsökning som framför allt drabbade dem mer än ett halvår tidigare.

Det är en stor konkurrensnackdel för Sverige jämfört med många andra länder där åtgärder var på plats redan i höstas. Det har också varit onödigt inflationsdrivande då företag i Sverige i högre utsträckning istället behövt kompensera med prishöjningar mot konsumenterna. Det går tvärs emot regeringens uttalade ambition om att bekämpa inflationen.

Regeringen behöver redan nu arbeta med att utforma ett system inför nästa vinter som kan ge företagen en trygghet i att inte riskera de extrema pristoppar som förekommit under det senaste året. Ett partiellt högkostnadsskydd likt det i Norge vore ett klart bättre system för att ge en trygghet och planerbarhet i förhand, istället för det senaste årets svenska lappande i efterhand med stora tidsförskjutningar från att behovet uppstår till att stöden betalas ut.

Stödet kan ha mindre generösa villkor än det norska men regeringen behöver inte vara alltför rädd för en på pappret potentiellt hög kostnad. De extrema toppar i elpris vi sett det senaste året kommer förhoppningsvis utebli men en stor vinst för företagen är att på förhand veta att sådana toppar endast kommer drabba verksamheten i begränsad utsträckning. Det ger företagen lugn och planerbarhet utan att det behöver bli kostsamt för statskassan. Och skulle liknande toppar ändå komma är det en kostnad väl värd att ta för en väldigt välfylld statskassa.

Denna välfyllda kassa bör också i höstens budget för 2024 användas till att ge kommuner och regioner de resurser de behöver. Sverige har starka statsfinanser och arbetskraftsbristen är stor. Det är orimligt att offentlig sektor ska behöva göra onödiga neddragningar när det istället finns ett behov av att anställa fler personer för att upprätthålla kvaliteten i välfärden.

Tobias Brännemo

Chefsekonom