Chefsekonomen har ordet

Våren är kommen och med den även hopp om varmare vindar över ekonomin. Bara förväntningarna om att räntesänkningar varit på gång har gjort att den värsta pessimismen har klingat av under det senaste halvåret. Nu när räntesänkningarna är inledda finns stor anledning att tro att den ökade optimismen också kan realiseras i bättre faktiska utfall. Men den vändning som snart kommer att inledas vilar på en skör grund och det gäller att ekonomins alla aktörer gör sitt yttersta för att den ska komma på fastare mark.

Riksbanken behöver fortsätta på den inslagna banan och så skyndsamt det är möjligt föra tillbaka styrräntan till långsiktigt mer normal nivå. När inflationen nu är under kontroll behöver också finanspolitiken stötta den ekonomiska återhämtningen. För den viktigaste nyckeln till återhämtningen är att hushållen får tillbaka den köpkraft som har fått sig en rejäl törn under den här inflationsperioden. Sveriges löntagare tog ett stort ansvar i den förra avtalsrörelsen utifrån insikten om vikten att inte spä på inflationsbrasan. I nästa avtalsrörelse vilar istället ett stort ansvar på Sveriges arbetsgivare att ta ett ansvar för att inte löneökningarna blir för låga, vilket istället skulle hämma den ekonomiska återhämtningen.

De årstids- och naturrelaterade liknelserna har varit många under den lågkonjunktur som kommit av de senaste årens inflationsbekämpning. Finansministerns mantra har varit att vi behöver genomlida en ekonomisk vinter. Vid Riksbankens senaste räntebesked pratades det istället om att det nu syns gröna skott i ekonomin. I denna spalt skrev vi på Unionen för ett halvår sedan att räntesänkningarna skulle inledas nu under våren, i perioden mellan hägg och syren. Vid den tiden signalerade Riksbankens räntebana fortfarande att det inte var tal om några sänkningar förrän hösten 2025. De flesta andra bedömare hade i sina prognoser att sänkningarna skulle inledas under hösten 2024.

Ont när knoppar brister?

Efter Riksbankens senaste besked har vi facit – den 8 maj annonserades att räntan skulle sänkas, med ikraftträdande den 15 maj. Huruvida vi på Unionen kan ge oss själva rätt för ”mellan hägg och syren” beror på var i vårt avlånga land vi befinner oss. Men givet hur konsensusbedömningarna såg ut vid tidpunkten för den utfästelsen vågar vi nog slå fast att vi var rätt ute. Räntesänkningarna inleddes betydligt tidigare än vad de flesta trodde under förra hösten.

Men frågan är om de inleddes tidigt nog? Enligt den prognos vi presenterar i den här rapporten kommer inflationen snart att falla under Riksbankens mål på två procent. Att det skulle ske har vi pekat på under en längre tid. För att lyckas med att hålla inflationen på målet, hade Riksbanken sannolikt behövt inleda sänkningscykeln tidigare än vad som nu blev fallet.

Vi har varit förespråkare för ett sådant agerande. Ett starkt skäl till det har varit att lönebildningen i Sverige inte utgör ett hinder för återgången till en låg och stabil inflation . Den vetskapen önskar vi att Riksbanken skulle ha dragit full nytta av och anpassat penningpolitiken efter, än mer än vad som nu blivit fallet.

Även finanspolitiken har lagt alldeles för stor vikt vid att inte på något sätt försvåra för inflationsnedgången. Konsekvensen har blivit en sammantaget för åtstramande ekonomisk politik, med större negativa konsekvenser än vad som hade varit nödvändigt.

Välsmort samspel krävs för att nå bästa möjliga resultat

Det har pratats mycket om vikten av att alla aktörer måste bidra till att få bukt med inflationen och att det krävs att såväl penningpolitiken som lönebildningen och finanspolitiken samspelar för att nå dit. Men ett fungerande samspel innebär inte att alla aktörer var och en för sig ska fokusera på enbart inflationsbekämpningen. Ett fungerande samspel ska istället leda till det sammantaget bästa ekonomiska utfallet. Det måste vara ambitionen. Med det menar vi inte att Riksbanken borde tagit inflationsuppgången på mindre allvar. Tvärtom var det direkt avgörande att de inledningsvis tydligt markerade sitt fokus på inflationsmålet. Det hjälpte arbetsmarknadens parter att agera ansvarsfullt i avtalsrörelsen. När detta ansvar hade tagits borde Riksbanken däremot ha visat större fingertoppskänsla och undvikit de sista, och med stor sannolikhet onödiga, räntehöjningarna.

Lika viktigt hade det varit om finanspolitiken hade visat fingertoppskänsla och en ambition att nå det sammantaget bästa utfallet. Istället har regeringen använt inflationen som ursäkt för att vara väldigt passiv gällande finanspolitiken under sin första tid vid makten. Självklart var det inte läge för stora efterfrågestimulerande åtgärder samtidigt som penningpolitiken verkade i motsatt riktning. Men det är inte samma sak som att det inte hade gått att sätta in stödåtgärder för att lindra effekterna av åtstramningen. Det främsta exemplet är det historiska fall i nybyggnationen av bostäder som kommit av de snabba räntehöjningarna. Det fallet har varit långt större än vad som varit nödvändigt med hänsyn till inflationen, och det har lett till att arbetstillfällen i annars livskraftiga verksamheter riskerar att varaktigt försvinna. Det hade varit fullt möjligt för regeringen och finansministern att lindra den nedgången utan att samtidigt spä på inflationen. Men ambitionen att göra så har tyvärr saknats.

Att lägga för liten vikt vid det framåtblickande och utvecklingsinriktade går också igen på andra områden än det som kan kopplas till den senaste tidens inflationsbekämpning. Det mest påtagliga exemplet hos den nuvarande regeringen gäller klimatpolitiken, där den förda politiken leder i motsatt riktning i förhållande till de av riksdagen fastslagna utsläppsmålen. Men det går igen även över längre tid, och gäller fler regeringar än den nuvarande. Som medborgare är det lätt att se konsekvenserna, med en järnväg där allt för låg andel av tågen kommer fram i tid, eller en skola där allt för låg andel av eleverna går ut med tillräckliga kunskaper. Det nya omställningsstudiestödet som förhandlats fram av parterna på arbetsmarknaden är världsunikt i sin utformning och har stor potential att på sikt lindra den kompetensbrist som är ett av den svenska ekonomins största tillväxthinder, men sinkas av problem med både otillräcklig finansiering och regelkrångel. Reformen med etableringsjobb tog alltför många år att få på plats, fackförbund och arbetsgivare kom överens redan 2017.

En förklaring till delar av ovanstående är att politiken under alltför lång tid klamrat sig fast vid ett finanspolitiskt ramverk vars utformning har kommit att motverka sitt eget syfte. Sverige har idag en av de lägsta statsskulderna i Europa, långt under de nivåer som behövs både för att klara de krav som ställs inom EU och för vad som behövs för att ha goda säkerhetsmarginaler för att kunna agera kraftfullt vid en ekonomisk kris. Detta ramverk behöver nu förändras för att öka takten i vilken nödvändiga offentliga investeringar ska kunna ske.

I ekonomiskt beslutsfattande är det alltid olika saker som behöver vägas mot varandra. Risker som behöver beaktas och tas hänsyn till. Men det finns en tydlig tendens till att alla aktörer i Sverige ska vara bäst i klassen i försiktighet och var för sig göra sitt yttersta åt det ena hållet i en specifik fråga. Med ett sådant agerande ser ingen till helheten, ingen tar ansvar för att summan av att allas agerande blir det bästa möjliga. Det måste vara vår gemensamma målsättning. Vi får inte låta Sveriges stora potential begränsas av för låga ambitioner.