Ekonomin kommer att ta fart nästa år när hushållens köpkraft stärks och arbetslösheten vänder nedåt. Svensk industri utvecklas starkare än i flera konkurrerande länder och exporten förväntas fortsätta öka, det visar Unionens konjunkturprognos.
Publicerad 14 nov. 2024
Hösten passerar förbi med stormsteg och snart står julens dörr på glänt. Men några tindrande ljus som lyser upp i konjunkturutvecklingen har hittills varit svåra att finna. Att inflationen åter är låg, reallönerna ökar och räntorna nu sänks är säkra signaler om att den ekonomiska aktiviteten kommer att öka under de kommande åren. Tillväxtutsikterna ser goda ut redan för nästa år. Men ännu har det inte hänt och återhämtningen verkar just nu vara försatt i limbo.
För att bryta detta vänteläge, och med viss oro för att de senaste årens problem med en för hög inflation snart kan vara förbytt till ett problem med för låg inflation , har Riksbanken det senaste året svängt om till en allt snabbare takt i räntesänkningarna. Det senaste beslutet blev en så kallad dubbelsänkning, alltså att räntan sänktes med 0,50 istället för med sedvanliga 0,25 procentenheter. Det var rätt beslut och blir en knuff i rätt riktning som ekonomin nu behöver.
Mest sannolikt kommer en tydligare förstärkning av det allmänna ekonomiska läget dröja in i nästa år, men kanske kan det senaste räntebeskedet bidra till att vi får se en julrusch i konjunkturen.
Men vändningen hade kunnat komma tidigare än så. Unionen förespråkade att räntan borde ha börjat sänkas redan i inledningen av det här året och sedan fortsatt sänkas i kontrollerade steg vid varje räntemöte. Riksbanken valde istället att vänta till i maj med första sänkningen. Eftersom den ändå genomfördes innan de stora centralbankerna i omvärlden tog motsvarande steg fanns en uttalad oro att det skulle få negativa effekter på den svenska kronkursen. I ett försök att förhindra sådana effekter omgärdades den första sänkningen av tydliga signaler om att ytterligare sänkningar skulle ske med försiktighet. På så sätt bakband Riksbanken sig själv till att inte genomföra någon sänkning vid mötet i juni. Nu i efterhand måste det ses som ett misstag.
Oron för att kronan skulle försvagas ytterligare när Riksbanken sänkte räntan tidigare än de stora centralbankerna har också visat sig obefogad. Kronan har det senaste halvåret i hög utsträckning utvecklats i motsatt riktning jämfört med vad som hade varit förväntat, utifrån hur räntedifferenser mellan länder/områden antas påverka valutakurser. Det visar att dessa kurser även påverkas av en rad andra faktorer, som inte ligger under centralbankernas kontroll. Att Riksbanken inte bör lägga så stor vikt vid kronkursen är en av flera viktiga lärdomar att ta med sig från den här ränteförändringsperioden.
Att konjunkturåterhämtningen under hösten gått trögare än förväntat, samtidigt som inflationstalen är låga, är tydliga tecken på att Riksbanken hamnat på efterkälken.
Riksbankens agerande är en nyckelfaktor för att hushållen ska känna att ekonomin är på väg åt rätt håll. Men en lika viktig faktor för att detta agerande faktiskt ska nå hushållen är hur affärsbankerna hanterar sin räntesättning. Det är bankernas bolåneräntor som påverkar hushållen direkt. Om det finns en eftersläpning i hur fort eller hur mycket bankerna sänker sina räntor når inte Riksbankens agerande hushållen fullt ut. På samma sätt gäller det även bankernas utlåning till företag, vilket påverkar företagens finansieringskostnader och därigenom investeringsbeslut.
Bankerna fyller en viktig samhällsfunktion men drivs också som strikt vinstmaximerande företag.
En av bankernas viktiga intäktskällor är skillnaden mellan den ränta de betalar för upplåning av pengar och den ränta de sedan erbjuder sina kunder vid utlåning. Denna räntemarginal styr de själva över och hur stor den är förändras över tid. Bolåneräntor i Sverige har också en säregen prismekanism jämfört med de flesta andra varor eller tjänster i och med att de förhandlas fram individuellt mellan banken och varje enskild kund. Räntemarginalen är därför olika för olika bolånekunder.
I en artikel i Dagens Industri den 8 november jämfördes, med hjälp av uppgifter från Konsumenternas.se, bankernas genomsnittsräntor i april och oktober 2024. Under den perioden sänkte Riksbanken styrräntan med 0,75 procentenheter. Genomgången visar att bankernas annonserade listräntor hade sänkts i samma utsträckning som styrräntan. Den faktiska genomsnittliga rörliga räntan som kunderna fått, efter personliga förhandlingar, hade däremot inte sänkts lika mycket. Bara hos en av de åtta bankerna i jämförelsen hade den genomsnittliga räntan sänkts minst lika mycket som styrräntan, men den banken hade å andra sidan den högsta räntan både innan och efter denna sänkning. Hos de övriga sju bankerna hade räntan sänkts med mellan 0,63 och 0,73 procentenheter.
Bankerna har starka ekonomiska incitament att försöka öka sina marginaler. Varje liten avvikelse innebär att stora summor hamnar i bankernas vinstkassor istället för, som avsett, i förstärkning av hushållens konsumtionsutrymme.
Den potentiella magnituden av detta blir tydlig vid ett räkneexempel. Den totala summan av de svenska bolånen uppgick i augusti 2024 till drygt 4 100 miljarder kronor. Andelen bolån som har rörlig ränta uppgick till cirka 70 procent, vilket mots-varar bolån på 2 840 miljarder kronor. Om vi antar att det end-ast är lånen med rörlig ränta som berörs av ränteförändringarna innebär varje – endast! – hundradels procentenhet i eftersläpning jämfört med Riksbankens sänkningar att 284 miljoner kronor ytterligare per år tillfaller bankerna istället för hushållen. Effekten blir naturligtvis än större om avvikelsen är större. Om bolåneräntorna till exempel sänks med 1,90 procent när styrräntan sänkts med 2,00 procent innebär det ett tillskott till bankerna på drygt 2,8 miljarder kronor per år. Det är av största vikt att både Riksbanken, andra bedömare och inte minst bolånekunderna själva är uppmärksamma på detta.
I den här rapporten lägger vi som vanligt stor vikt vid utvecklingen på arbetsmarknaden. Vi visar bland annat, liksom vi gjort vid flera tidigare tillfällen, att en stor andel av de arbetslösa består av personer som står långt ifrån arbetsmarknaden. Det är en viktig insikt för att förstå vilka behoven är för att minska arbetslösheten på sikt. Att arbetslösheten sjunker och stiger i konjunkturens svängningar är naturligt och har sin förklaring i att efterfrågan på arbetskraft förändras. Hur stora dessa svängningar blir kan påverkas av hur den ekonomiska politiken utformas för att motverka dessa konjunkturella effekter.
Men det stora problemet gällande den svenska arbetslösheten ligger inte i en för låg efterfrågan på arbetskraft. Det senaste decenniet har snarare karaktäriserats av en hög och stigande brist på arbetskraft med rätt kompetens för att möta de stora anställningsbehov som funnits brett i ekonomin. Särskilt markant har denna arbetskraftsbrist varit i den väldigt starka utvecklingen av svensk ekonomi och arbetsmarknad under åren direkt efter pandemin.
Arbetskraftsbristen har uppstått trots att det samtidigt funnits många arbetslösa. Men eftersom en så stor andel av de arbetslösa har för låga kvalifikationer för de lediga jobb som finns, har behoven inte kunnat tillgodoses bland de som idag är arbetslösa.
För att komma tillrätta med den bristande matchningen är det uppenbart att det finns stora behov av att stärka kvalifikationerna hos denna grupp arbetslösa. Det ansvaret vilar tungt på utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken. Det är där regeringen borde lägga sina insatser för att få ner arbetslösheten. Men istället för att stärka de arbetslösas ställning är regeringen fast i en förlegad analys att det är de arbetslösas incitament för att gå från bidrag till arbete som behöver stärkas. Synsättet manifesterades tydligt redan tidigt i mandatperioden, med dåvarande arbetsmarknadsministern Johan Pehrsons uttalande att det inte längre ska ”vara lika fett att vara arbetslös”.
Regeringens analys har också fått skarp kritik från Finanspolitiska rådet och det är beklagligt att regeringen inte har uppdaterat sitt synsätt. Det har också avspeglat sig tydligt i de budgetar som de har lagt. I kommunikationen kring dem har det låtit som att de genomför satsningar på utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken. Men en närmare granskning av budgetarna ger en annan bild. Särskilt gällande de utbildningsformer som är bäst lämpade för att stärka de arbetslösa.
Ett exempel är att regeringen i den senaste budgeten hävdade att de gjorde en satsning på yrkesutbildning för vuxna genom att skjuta till 900 miljoner kronor. Men det var bara en ökning i jämförelse med vad regeringen – läs noga nu! – i förra årets budget sa att de skulle satsa nu. Jämfört med det faktiska beloppet för 2024 är det istället en neddragning med över 400 miljoner kronor. Till yrkeshögskolan är det anslagna beloppet för 2025 detsamma som för 2024, vilket med hänsyn taget till inflationen är att ses som en minskning.
Inom arbetsmarknadspolitiken satsas samtidigt 3,8 miljarder mindre 2025 än 2024. Att regeringen tror att de kommer komma tillrätta med den svenska arbetslösheten genom att tillföra mindre resurser där det behövs som mest är minst sagt svårbegripligt.
Att arbetslösheten är hög har regeringsföreträdare däremot inte varit sena med att påpeka. Den nyss nämnda tidigare arbetsmarknadsministern har vid flera tillfällen, med en tydligt nedsättande ton, likställt den svenska arbetsmarknaden med den i sydeuropeiska länder. Från oppositionen hakar man gärna på och det har till och med i partiledardebatter raljerats om sangria och souvlaki när arbetsmarknaden diskuteras. Även utanför politiken hörs ofta liknande tongångar. Att debatten om den svenska arbetsmarknaden förs på den nivån är föga imponerande.
Det stämmer förvisso att det svenska arbetslöshetstalet är högt jämfört med andra länder i Europa. Vi har i flera rapporter, även i denna, visat att en betydande del av den svenska arbetslösheten består av personer som är heltidsstuderande och samtidigt söker arbete. Exkluderas dessa hamnar Sverige istället i mittskiktet av den europeiska arbetslöshetsligan. En annan viktig förklaring är att den svenska arbetsmarknaden är utformad efter en under flera decennier medvetet hög ambition att få människor i arbete. Till exempel krävs det att vara inskriven hos Arbetsförmedlingen, och därmed definitionsmässigt ingå i arbetskraften och arbetslöshetsstatistiken, för att vara berättigad till ersättningssystem.
Många av de personer med svag ställning som i Sverige räknas som arbetslösa återfinns i andra länder istället utanför arbetskraften, och därmed även utanför arbetslöshetsstatistiken. Det svenska systemet är utan tvekan att föredra och ger ett bättre utfall gällande att få människor i arbete, även om det också resulterar i en osmickrande arbetslöshetssiffra. Det här återspeglas också i att Sverige har en av de högsta sysselsättningsgraderna i Europa. Sysselsättningsgraden visar hur stor andel av den arbetsföra befolkningen som har ett arbete. Det är ett betydligt bättre mått för att jämföra statusen på länders arbetsmarknader än arbetslöshetstalet.
Jag brukar, med viss glimt i ögat, säga att det borde vara olagligt att framhäva den höga svenska arbetslösheten utan att samtidigt nämna den höga sysselsättningen. Det är såklart att dra det långt, men både den politiska och ekonomiska debatten skulle tjäna mycket på att det i alla fall fungerade som ett rättesnöre.
Tobias Brännemo
Chefsekonom Unionen
