I norr ser man mer positivt på det närmaste halvåret, än i storstadsregionerna. Även läget i försvarsindustrin och IT och telekom är ljusare än i andra branscher. Det visar Unionens branschbarometer från hösten 2023.
Publicerad 17 nov. 2023
Unionen har en alldeles unik källa till kunskap via alla de förtroendevalda som två gånger per år svarar på frågor om företagens utsikter i det vi kallar Unionens branschbarometer. Nu är höstens barometer klar och den ingår som ett viktigt verktyg för Unionens ekonomer när de bedömer det ekonomiska läget i Unionens konjunkturrapport.
Vad säger då de förtroendevalda?
De väntar sig att företagens orderingång och försäljning försvagas det närmaste halvåret. Detsamma gäller investeringar och sysselsättning i företagen, men det är som vanligt stor skillnad mellan branscherna. Inom delar av industrin tror man på ökad orderingång och försäljning. Det gäller försvars-, livsmedels- och läkemedelsindustrin. Även inom IT och telekom och vissa tjänstenäringar som media, besöksnäring och farmaci.
När det gäller antalet sysselsatta förväntas minskningen bli störst inom bygg, bemanning och konsultbranschen, men även basindustrin och partihandeln ser ut att drabbas. Men, återigen, det skiljer sig en hel del mellan branscherna och inom delar av industrin, exempelvis fordonsindustrin, ser man framför sig en ökning av sysselsättningen.
När det gäller investeringar förutspår Unionens förtroendevalda att de flesta branscher kommer att investera i kapacitetsutbyggnad, ganska många också i forskning och utveckling medan man i ett fåtal branscher satsar på kompetensutveckling . Lite förvånande mot bakgrund av den stora brist på arbetskraft som väldigt många företag rapporterar om. Det vittnar kanske om att många företag inte tänker sig att lösningen på kompetensbristen kan finnas internt.
Skiljer sig förväntningarna om framtiden åt i olika regioner?
Ja, det är bara i de norra länen som förväntningarna är högre än branschbarometern i våras. I andra regioner har stämningen sjunkit och allra mest i storstadsregionerna. Norra Sverige är på frammarsch, men brottas samtidigt med stora problem med just arbetskraft.
Läs vår konjunkturrapport här: "När våras det för ekonomin? Mellan hägg och syren."
Publicerad november 2023.
Nästa artikel
Vintern har anlänt till delar av Sverige och allt mer tyder på att hösten även blåst kallare vindar över den ekonomiska utvecklingen. Den optimism som kunde skönjas i våras har grusats av fortsatta räntehöjningar. Värst drabbat är utan tvekan bostadsbyggandet men effekten av konjunkturnedgången ser ut att leta sig vidare i ekonomin och har till slut också nått arbetsmarknaden.
Det finns inte mycket att glädjas åt i det avseendet men det positiva är att det som är dåligt för konjunkturen åtminstone bidrar till att få ner inflationen. Åtstramningen av ekonomin leder nu till en lägre efterfrågan samtidigt som producentpriserna har sjunkit och inte utgör en press uppåt på inflationen längre. Inflationstalen har fallit snabbt det senaste halvåret och kommer fortsätta göra så under det kommande halvåret. Enskilda månader kan ge ett hack i kurvan men den trendmässiga riktningen pekar tydligt nedåt.
Riksbanken är dock inte lika övertygad om denna utveckling utan är istället orolig över att inflationen ska bita sig fast på högre nivåer än de två procent som utgör dess inflationsmål. Oron delas av andra centralbanker och det talas mycket om hur svårt det kommer att bli att få ner inflationen ”the last mile”, alltså sista biten ner till två procent. Vi delar inte den oron utan ser det som mest sannolikt att inflationstalen under det kommande året kommer ta sig inte bara ner till två procent, utan under en period även vara lägre än så. Det gör att vi tror att Riksbanken kommer att hålla räntan hög längre än vad vi bedömer nödvändigt för att nå inflationsmålet. De negativa effekterna på ekonomin blir därför större än vad de hade behövt bli.
Det är förvisso lätt att som utomstående ha starka åsikter om den penningpolitik som förs och att tycka att avvägningen mellan att få ner inflationen och samtidigt minimera skadeverkningarna på ekonomin kan göras med stor precision. För de som är satta till att ha ansvar för att inflationsmålet faktiskt uppnås kan den avvägningen vara svårare. Men den sammantagna utvecklingen är också summan av det samspel som hela tiden sker mellan ekonomins olika aktörer. Den största skiljaktigheten i vår syn jämfört med Riksbankens verkar bestå i bedömningen av huruvida det underliggande inflationstrycket under det kommande året behöver tryckas ner ytterligare med fler räntehöjningar.
För att inflationen ska vara låg och stabil behöver inflationsmålet fungera som ett ankare för både löne- och prisbildningen. Fram till för två år sedan har det fungerat väl och genom hela den här inflationschocken har det fortsatt att göra det för lönebildningen. För företagens prissättning har däremot den här perioden utgjort ett stort undantag. Vi har tidigare beskrivit det som att det efter nästan tre decennier av prispress öppnades ett prisökningsfönster.
Det kunde ske av framför allt två anledningar. Dels att det hände samtidigt och brett i stora delar av världen, vilket inneburit att företagen inte riskerat sin konkurrenskraft trots höjda priser. Dels av att konsumenterna initialt hade en så god ekonomisk ställning att de kunde acceptera de stora prishöjningarna. Men sedan i våras är situationen en annan och företagen har inte längre denna möjlighet. Prisökningsfönstret har stängts.
Att det sedan tar en tid för företagen att anpassa sig till denna nya realitet är fullt normalt. Det gäller även att denna anpassning sker i olika takt för olika branscher eller verksamheter. Till slut måste alla företag med självbevarelsedrift rätta in sig för att inte tappa marknadsandelar. Inflationsmålet kommer då återigen utgöra ett ankare även för prisbildningen.
När de bakomliggande faktorerna till den stora inflationsuppgången till slut helt har klingat av skulle det framför allt vara via lönebildningen det skulle kunna finnas ett bestående högt inflationstryck. Men den risken är med de löneavtal som träffades i våras undanröjt. Om Riksbanken inte tar hänsyn till det riskerar de att återigen bli för närsynta i sina bedömningar och beslut.
I samma sekund som de nya avtalen blev klara, och det stod klart att löneökningarna under de kommande två åren inte kommer utgöra något hinder för att nå inflationsmålet, kunde Riksbanken ha lagt om sitt agerande för att minimera inflationsbekämpningens skadeverkningar på ekonomin. Men Riksbanken har inte tagit den chansen. Istället har direktionens ledamöter uttryckt sig som att nu när arbetsmarknadens parter har tagit ett så stort ansvar måste de som centralbank göra allt de kan för att så fort som möjligt få ner inflationen. Jag är övertygad om att det har gjorts med de bästa av intentioner. Men enligt mitt sätt att se det är det inte ett agerande som får ut det bästa ur samspelet mellan penningpolitiken och lönebildningen.
Återhållsamma löneökningar bör istället ge centralbanken en chans att nå inflationsmålet utan så stora räntehöjningar att det skadar ekonomin. Flera av riksbanksdirektionens ledamöter har också uttryckt en uppskattning över den svenska lönebildningens ansvarsfullhet. Men det är svårt att se att de hittills har låtit det ge avtryck i sitt agerande. I avvägningen mellan att så snabbt som möjligt få ner inflationen och att försöka minimera skadeverkningarna på konjunkturen och arbetsmarknaden, har för stor del av tyngdpunkten lagts på det förstnämnda. Den mjuklandning av ekonomin som många hade hoppats på, och sett som fullt möjlig, ser därför ut att bli hårdare än vad den hade behövt bli. Ekonomin bryr sig för all del inte om årstidernas förändring men liknelsen kan ändå göras att det nu blir svårare att mjuklanda på skare än vad det hade varit på en sommaräng.
För den stora penningpolitiska åtstramningen får nu reella konsekvenser. Raset i nybyggnationer av bostäder är det största sedan 90-talskrisen. Det drabbar både bostadsbyggarna själva och många företag som är helt beroende av efterfrågan från branschen. Effekterna sprider sig därmed vidare och hoppet om en ljusning skjuts allt längre fram i tiden. När vi frågat Unionens klubbar i byggbranschen om när de bedömer att bostadsbyggandet kan vända uppåt igen pekar de flesta en bit in i 2025. Det här gör att företagens vilja att övervintra en tillfällig nedgång blir mindre och den stora risken med det är att vi riskerar permanent utslagning av jobb i annars livskraftiga verksamheter.
Effekterna syns nu också allt tydligare på arbetsmarknaden där det efter sommaren kommit flera indikationer på så-dant som brukar ske i inledningen av en försvagning av arbetsmarknaden:
· I sysselsättningsstatistiken minskar de tidsbegränsat anställda.
· Hos Arbetsförmedlingen dämpas antalet nyanmälda lediga jobb.
· Antalet varsel ökar till högre nivåer.
· Unionen får fler frågor från medlemmar om uppsägningar.
Frågan är om det behöver bli så illa eller om det fortfarande finns anledning till hopp om en lindrigare nedgång? Mycket av förutsättningarna för både byggbranschen och för arbetsmarknadens utveckling kommer att avgöras av Riksbankens agerande. Oaktat om det sker ytterligare en höjning av styrräntan eller ej vill Riksbanksdirektionen skicka signalen att räntan kommer behöva ligga kvar på den höga nivån under en längre tid för att de ska känna sig säkra på att inflationen är varaktigt besegrad. Räntebanan pekar på att den första sänkningen av räntan kommer dröja till hösten 2025.
Det skulle dock avvika från tidigare historisk erfarenheter där snabba ränteuppgångar följs av en snabb nedgångar igen. Tiden mellan den sista höjningen och den första sänkningen av räntan brukar vara mindre än ett halvår, ofta bara ett fåtal månader. Att räntan skulle ligga kvar på dagens höga nivåer i två års tid är därför högst osannolikt. Inflationen mätt med KPIF kommer vara i närheten av inflationsmålet inom de närmaste månaderna och även om Riksbanken behöver vänta ett antal månader till innan de börjar sänka räntan kommer det snarare att ske omkring sensommaren 2024 än under hösten 2025.
Kanske kan det till och med bli bättre än så och vi får något att glädjas åt redan när vinterisarna bytts mot doften av hägg och syrenerna gör sig redo att slå ut?
Tobias Brännemo
Chefsekonom Unionen
