Riksbanken riskerar att skjuta över målet

En nyckelfaktor för hur djup och långvarig den stundande konjunkturnedgången blir är hur den hanteras av den ekonomiska politikens beslutsfattare. Inte minst gäller detta riksbanksdirektionen som nu höjt styrräntan med 0,75 procentenheter i linje med Unionens prognos. Riksbanken inledde sin räntehöjningsbana i april i år och har sedan fortsatt att höja räntan i en osedvanligt snabb takt – och mer är att vänta. Vår prognos är att Riksbanken höjer ränta med 0,5 procentenheter i februari.

Trögheten i penningpolitiken gör att det tar tid innan effekterna av redan genomförda höjningar kan utvärderas - det är därför viktigt att vara redo att agera snabbt på tidiga signaler om att ett behov finns att ändra inriktning. När Riksbanken höjer styrräntan så mycket och snabbt som den gör är risken stor att den agerar mer kraftfullt än vad som behövs, jämfört med om den hade haft mer is i magen för att faktiskt hinna se effekterna av det egna agerandet.

Även många andra centralbanker i vår omvärld tampas med hög inflation och de flesta gör liknande räntehöjningar. Det är dock oklart vad effekten av så pass stora och koordinerade räntehöjningar blir. Det finns en risk att den samlade åtstramande effekten blir betydligt större än vad som avses. Det finns också en risk att centralbankerna driver på varandra till högre räntehöjningar än vad som egentligen vore optimalt för respektive land.

Det råder inga tvivel om att Riksbanken tar nuvarande inflationsuppgång på fullaste allvar. Det har den visat genom sitt agerande under året. Att Riksbankens inställning uppfattats av omvärlden är tydligt. De långsiktiga inflationsförväntningarna (fem års sikt) ligger kvar nära två procent, på två års sikt har förväntningarna sjunkit de senaste månaderna och närmar sig även de målet.

Det råder heller inget tvivel om att de lönesättande parterna på arbetsmarknaden fortsatt har fullt förtroende för inflationsmålet. Det har uttryckts av tongivande fackförbundsföreträdare vid upprepade tillfällen under året och det visade sig också genom att de lönekrav som presenterats av Facken inom industrin (och av LO) inte försöker kompensera för den nu höga inflationen. Att parternas inflationsförväntningar är på eller nära målet har nu alltså även bevisats i handling.

Riksbanken behöver således inte skicka starkare signaler, det jobbet är redan gjort. Förtroendet är intakt. Den svenska Riksbanken har ur lönebildningssynpunkt därmed också en fördel jämfört med centralbanker i flera andra länder, där risken är betydligt större för löneökningar som försvårar en inflationsnedgång.

Om förtroendet för inflationsmålet är starkt måste Riksbanken ta hänsyn till en annan viktig uppgift för penningpolitiken; att bidra till en balanserad utveckling av produktion och sysselsättning.

Unionen var redan i våras tydligt med att Riksbanken behövde agera snabbt för att stävja inflationen och visa att den tar inflationsmålet på allvar men att det sedan kommer bli en svår balansgång för att undvika att de negativa effekterna på ekonomin ska bli för stora. Det mesta talar nu för att inflationen faller tillbaka snabbt nästa år. På utbudssidan har flera av de faktorer som bidragit till inflationsuppgången lättat betydligt den senaste tiden, vilket så småningom kommer slå igenom även i konsumentpriserna. På efterfrågesidan kyls nu ekonomin av genom de redan genomförda räntehöjningarna. Riksbanksdirektionen får i detta läge inte vara för närsynt utan behöver lyfta blicken.

Det finns nu stor risk att Riksbanken kommer att vara för långsam med att lätta på bromsen och därigenom bidra till en onödig fördjupning och förlängning av lågkonjunkturen. I en sådan nedgång ser jag även en risk att den inte tidigt nog slår om och sänker räntan igen. Riksbanken behöver i ord och handling framöver visa att den även gör sitt för att stabilisera den svenska ekonomin. Ett mål som också förtydligas nästa år i och med den nya riksbankslagen.

Tobias Brännemo
T.f. chefsekonom Unionen