En gång i tiden var ni en perfekt match. Jobbet kändes spännande och du ville ge allt. Nu är det mest som ett utdraget förhållande som du är för bekväm för att avsluta. Eller? Ja, hur vet man när det är dags att göra slut med jobbet? Här är sju tecken.
Alla relationer går i vågor, så även relationen mellan dig och din arbetsgivare. Och det är inget fel i att vilja stanna och försöka. Men ibland är det bästa att våga släppa taget och satsa på något nytt – inte minst för att det är ett bra sätt att få upp lönen.
Att lämna ett jobb är dock lite som att göra slut. Det kan kännas svårt, skrämmande och till och med lite sorgligt. Men känns jobbet mer som en plikt än en passion, så är det kanske dags att fråga dig själv: "Förtjänar jag inte mer?"
Det kan också handla om en destruktiv relation där du inte mår bra på grund av hög arbetsbelastning, ständig stress eller återkommande konflikter.
Tecknen på att det är dags att gå vidare kan till en början vara subtila – en krypande otillfredsställelse, en känsla av att stå still eller ständiga dagdrömmar om ett annorlunda liv. Det är lätt att ignorera dessa signaler och tänka: ”Det blir nog bättre.” Ibland stämmer det, ni hade bara en tillfällig svacka. Andra gånger händer det inte. Och det är helt okej!
Hur vet man då säkert om det är dags att göra slut med jobbet? Det finns inga universella svar, men det finns vissa varningssignaler att hålla utkik efter. Att lyssna på signalerna kan vara nyckeln till ett bättre och mer meningsfullt arbetsliv. Och inte minst: Att gå vidare kan också vara ett smart sätt att få upp sin lön.
Många Unionen-medlemmar kan få hjälp hos omställningsorganisationen TRR. De erbjuder vägledning, karriärrådgivning och flera fina studiestöd för den som vill komplettera sin kompetens eller karriärväxla.
Nästa artikel
Joel Hidmark, 34 från Stockholm, kände sig helt ärligt osäker på om han skulle fixa att studera. Men nu, några månader innan utbildningen är avslutad, säger han:
– Det bästa är att jag nu har fått en grund att stå på, och kommer att fortsätta lära mig för alltid.
Direkt efter gymnasiet fick Joel jobb hos en stor matvarukedja. Cheferna såg snart potentialen i den unga, drivna killen och gav honom regelbundet nya befattningar med större ansvar. Vid 29 års ålder var han butikschef. Sedan rullade det på – tills pandemin svepte in över världen och gav många av oss perspektiv på livet. Det i kombination med åldern, som gjorde att han började fundera på vilken riktning han ville att livet skulle ta.
– Jag trivdes på jobbet, men började fundera på vad jag verkligen vill med mitt liv, vad jag tycker är roligt och hur jag vill utvecklas.
Att studera var inget som tidigare lockat. Nu började Joel inse att han kanske behövde ta tjuren vid hornen för att komma dit han ville i livet – även om det tog lite tid att sätta fingret på exakt vad det var han ville. Ett tag funderade han på att bli lokförare. Andra dagar lockade webbutveckling. Till slut började han gå igenom sina styrkor och svagheter för att vaska fram vad som egentligen passar honom.
– Jag gillade den analytiska delen av mitt jobb, att hålla koll på försäljning, KPI:er och verksamhetsmål. Problemlösning är också något jag går igång på. Men jag tycker också om att jobba med människor och relationsbyggande. Det här var en bra lösning, jag får både kommunicera med folk och programmera.
På det här sättet snitslade han sig fram till den utbildning han går idag – business intelligence-analytiker hos Nackademin – där även lön och jobbchanser var saker han tog i beaktande.
– Det är en YH-utbildning vilket känns bra. Dels är de utbildningarna lite kortare än en vanlig högskoleutbildning, dels har man goda jobbchanser. Nu när jag är ute på praktik så är det flera på kontoret som tidigare har gått en YH-utbildning. Det känns skönt att veta att programmen är relevanta.
Men det största hindret att ta sig över var nog den egna bilden av sig själv.
– I gymnasiet var jag inte direkt något plugghuvud, så visst hade jag tvivel kring om jag skulle klara det. Jag var väl inte livrädd för att plugga men nära nog. Men jag gjorde som i styrketräning, startade med lätta vikter och ökade svårighetsgraden successivt.
Joel skrattar när han säger det sista, för visst har han fixat utbildningen galant.
– Det mentala var det främsta hindret för mig. Ja, att faktiskt ta steget till att börja studera var det största.
Så vad har du för studietips till andra?
– Att sätta sig in i ämnet, för att sedan fördjupa sig. Du kommer inte kunna lära sig allt direkt, men utbildningen ger en väldigt bra grund att stå på, och sedan utvecklas du vidare genom erfarenhet och praktisk tillämpning.
Han säger att han också har uppskattat att det varit så stor spridning på folk i klassen.
– Vi kommer från så olika håll. Den yngsta i klassen är i 20-årsåldern, den äldsta tror jag var kring 59 när hon började plugga. De yngre har en smittsam nyfikenhet, de äldre ett skönt lugn i sin erfarenhet. Någon har en bakgrund som lagerarbetare, andra som sommelier och arbetsledare. Det innebär att vi får många perspektiv på saker. Och om jag har svårt med en uppgift, så finns det klasskompisar som gärna assisterar mig och tvärtom.
Och rent ekonomiskt, hur har det varit att gå från en chefslön till att leva på studielån?
– Jag sa faktiskt upp mig till slut. Jag insåg att jag behövde göra det som ett sätt att ”tvinga” mig att ta nästa steg i livet. Jag började läsa kurser på Komvux för så småningom komma in på min utbildning. Det blev en bra övergång för mig.
– Man vänjer sig vid en tajtare ekonomi. Och – det är ju en klyscha, men – att studera är verkligen att investera i sig själv. Långsiktigt kommer jag att vara väldigt nöjd med att jag levde lite snålare i något år.
