Avtalsrörelsen pågår i ett läge med höga räntor och stigande priser. Samtidigt gör många företag stora vinster. Därför kräver Unionen schyssta löneökningar. Extra viktigt är det att de med lägst inkomst får en lön det går att leva på.
Publicerad 20 mars 2023
Sverige har en tradition av schysst lönesättning . Den är en del av den svenska modellen . Enkelt förklarat bygger den på att fack och arbetsgivare förstår värdet av varandra. Utan duktiga människor som jobbar, inga framgångsrika företag och tvärtom. I goda tider begär facken inte skyhöga löneökningar, för vi tar ansvar. Och i tuffa tider, förstår arbetsgivarna att de som jobbar och producerar värde bör få en bra lön. Ja, det finns ett schysst tänk i botten.
Vi befinner oss just nu i en komplicerad situation, där inflationen har ätit upp många års reallöneökningar. Samtidigt går många företag bra. Företagen är konkurrenskraftiga och har god lönsamhet. Unionen och arbetsgivarnas parter har kommit överens om nya kollektivavtal för tjänstemän inom industrin. Det betyder att vi har ett märke som är normerande även i förhandlingar med arbetsgivare inom andra områden.
Det nya avtalet har ett totalvärde på 7,4 procent för en avtalsperiod om två år fördelat på 4,1 procent år ett och 3,3 procent år två. Förutom löneökningar innehåller avtalet ökade avsättningar till deltids- och flexpension och en efterlängtad och viktig satsning på lägstalöner med 1350 kronor det första året. Avtalet gäller från den 1 april 2023.
Vi behöver ha löner som det går att leva på. Den som jobbar heltid, ska ha pengar till hyran och kunna köpa mat. Allt annat är ovärdigt. Ändå finns det just nu grupper i Sverige med så låga löner och små marginaler att de kämpar för att få ihop vardagen. Framförallt i denna tid av höga räntor och hög inflation .
Därför är en central del i årets löneförhandling att de med lägst löner ska få en rejäl höjning. Ibland höjs det röster som hävdar att vi inte har råd med denna satsning, att det blir för dyrt och leder till ökad arbetslöshet. Facken inom industrin har gjort en översikt av forskningen om hur lägstalöner påverkar sysselsättningen. Den visar att arbetsgivarna pressat ner lägstalönerna under värdet av de anställdas bidrag till verksamheten. I teorin skulle de alltså kunna höjas utan att jobben blir färre.
Sverige har gjort sig känt för att vara ett anständigt land. Nu står vi upp för att fortsätta den traditionen genom schyssta löner åt alla.
Vi är många som står bakom dessa krav. Gör det du också!
Nästa artikel
Medellönen bland Unionens medlemmar är 44 600 kronor. Inom callcenter-branschen får många ut mindre än hälften av det. Även en trotjänare som Diana Krafft, 55 år. Hon har jobbat ett och samma callcenter-företag sedan 2001.
– Jag tillhör inventarierna, skrattar hon.
Diana gillar sitt jobb, säger att hon blir glad av att hjälpa kunder oavsett om det gäller en faktura eller felsökning.
– När de säger ”tack för go hjälp” så värmer det hjärtat.
Hon bor strax utanför den lilla orten Ed i Dalsland, och med en mils pendlingsavstånd förstår hon värdet i att ha ett jobb på så nära håll.
– Företaget har också tagit väl hand mig. Förlorar de en kund, så har jag blivit omplacerad till ett annat konto. Det är jätteskönt, en trygghet, så är det inte på alla ställen.
Men efter dryga 20 år på företaget har hon 21 700 kronor i månadslön, efter skatt får hon ut cirka 17 000 kronor.
– Vi får det att fungera. Vi bor billigt och mannen jagar, så vi har en del kött i frysen. Och jag ser till att jaga extrapriser, erbjudanden och varor med kort datum, så matkontot för oss båda ligger på cirka 2500 kronor i månaden. Vi har inga barn som bor hemma, vilket underlättar, men med två tre barn hade det inte gått ihop. Som ensamstående hade det också varit svårt.
Hon säger att hon själv sällan känner ekonomisk stress, men visst finns det en viss oro kring de ökande priserna.
– Under pandemin hade jag möjlighet att jobba hemma, nu är det jobb på kontoret som gäller. Jag har visserligen bara en mil till jobbet, men med bensinpriser som lever sitt eget liv är det svårt. Å andra sidan måste jag tanka, annars kommer jag inte till jobbet. Att åka buss är inget alternativ här i glesbygden.
Lyxgrejer som restaurangbesök, kläder och resor blir det sällan.
– Det är tur att vi är så hemkära. Vi åker nästan aldrig utrikes. 2018 var vi till USA, men det är ju några år sedan. Men vi har en gammal amerikanare som vi tar en dagstur med ibland när vädret och andan faller på.
Dianas tvillingsyster Charlotte jobbar sedan sex år tillbaka på samma företag. Hon får ut samma summa som sin syster, även om hon säger att hon ofta snarare hamnar på 15 000, ”det blir ju ofta något avdrag för läkarbesök eller liknande.”
– Jag gör en noggrann budget, med konton för allt, som maten, bilen, semestern... Varje månad sätter även av till saker som ved, som kommer en gång om året, för att ha råd med den klumpsumman. Jag storhandlar och gör storkok, och är det extrapris på något så bunkrar jag. Det gäller att passa på. Exempelvis har jag inte handlat toapapper på ett år, skrattar hon.
Men även om Charlotte får det att fungera, så känner hon en oro för framtiden. När hon kollar på minpension.se, så står det att hon kommer att få ut mellan 11 000–12 000 kronor i pension varje månad.
– Om jag väljer att jobba tre år till efter pensionen, så kommer jag upp i 12 500, men det är inte mycket det heller. Jag har inte pensionssparat, och där får jag förstås skylla mig själv, men det är heller inte så lätt att sätta av pengar på den här lönen.
Både Diana och Charlotte är nöjda att man på deras företag har en grundlön, för de har hört att man på andra företag bara jobbar på provision, vilket ökar stressen.
– Men visst önskar jag att man höjde lägstalönen, förhoppningsvis skulle det putta upp lönen för oss andra också. Ett par hundralappar extra skulle vara välkommet, säger Diana.
De tror också att en lönehöjning skulle vara positivt för företaget.
– Jag tror det skulle ge ringar på vattnet. Med lite högre löner skulle det vara lättare att locka till sig äldre personer med erfarenhet, som kanske också stannar längre än de yngre förmågorna som ser det här som ett tillfälligt första jobb, säger Diana.
