Att vara döv har inte hindrat Niklas Wanjura i sin roll som ledare, både inom idrotten och som reporter på SVT. Snarare har det gett honom en superkraft att vara mer lyhörd på vad som händer under ytan hos individerna i ett rum.
Published 08 June 2023
Med en lång historia som ledare inom dövidrott och även i fackliga sammanhang vill Niklas Wanjura bidra till vi-känsla, att gruppen har tydliga mål och att man löser problem tillsammans.
- Transparens är ett centralt ord i mitt ledarskap, säger han.
Niklas jobbar sedan många år på SVT som reporter, vilket innebär att han flera gånger får vara en arbetsledare under t.ex en tv-inspelning. Inom SVT peppas han att ta sikte på en chefsposition, dels för att de tycker att han är en god ledare i sin nuvarande roll, men även för att han är just döv, som inte ska ses som ett hinder.
- Det finns ett antal medarbetare som är döva idag på SVT, men ingen som är chef. Jag vill vara en förebild och visa att det går att vara chef som döv, säger Niklas. På så sätt vill jag också uppmuntra andra minoriteter och bidra till mångfald på arbetsplatsen.
Rent praktiskt, hur går det då till att vara ledare utan att höra? Hur gör man exempelvis när man ska leda möten? Niklas berättar att inom just redaktionen Teckenspråk, där han jobbar just nu, så kan många teckenspråk. Finns det personer som inte kan teckenspråk så behövs däremot tolk. På SVT finns fyra anställda tolkar.
- Har jag möten med bara en person, så skriver jag gärna svenska, säger han.
En utmaning med att använda sig av tolkar är att nå fram med tonen i budskapen.
- Tolken kan ju formulera sig på annat sätt än jag själv gör, förklarar Niklas. Översättningen från tolken kan exempelvis låta formell eller kanske till och med otrevlig när jag själv inte menar att göra det.
Hur går det då till med tolk om man är arg och skulle vilja låta arg i ett samtal?
Niklas berättar att det är detsamma som att använda en tolk från engelska till svenska som från teckenspråk till svenska, där tolken ”mjukar till” tonen och översätter orden och innebörden av dem, utan den ton som han kanske har.
Det finns utmaningar att vara döv i arbetslivet, men även fördelar. Niklas har, liksom många döva, utvecklat sin visuella förmåga.
- Jag kan ofta få en känsla för att något är fel i rummet snabbare än en som hör, berättar han.
Niklas berättar om ett möte, där tolken var lite försenad. Förutom Niklas så var det ytterligare två personer, där det blev tydligt för honom att det fanns någon form av konflikt.
- Jag avbröt mötet tillfälligt och vi gick tillsammans och tog en kopp kaffe. Den här mönsterbrytaren gjorde att de två individerna kom i samspråk mer informellt och löste konflikten som hade uppstått.
För att stödja hans målsättning att bli chef uppmuntrade hans gruppchef, honom att gå kursen Ny som chef hos Unionen, en kurs han tyckte var riktigt bra.
- Jag lärde mig bland annat mycket om coachande ledarskap, och att peppa sina medarbetare att själva lösa problemen.
När du blir chef – hur vill du uppfattas då?
- Jag vill vara lyhörd och ge alla möjlighet att göra misstag och utvecklas.
Niklas vill tipsa andra chefer att våga anställa folk med funktionsvariation.
- Om man har medarbetare med funktionsvariationer, exempelvis döva, så är ofta gruppen mer öppen för förändringar. Fokusera inte på funktionsvariationen, utan på det människan kan bidra med på arbetsplatsen.
Förutom att Niklas siktar på ett formellt chefskap inom SVT så är han idag arbetsmiljöombud, sitter i Unionenklubbens styrelse för hela SVT och är även nominerad till förbundsstyrelsen för hela Unionen.
- Så jag siktar högt som du ser, säger han och ler.
Next article
Det tog många år för Shelley Grundén, 43 år i Stockholm, att ta tag i sin dröm om att bli socionom. Länge kände hon att det inte ens var någon idé att försöka.
Länge kände hon att det inte ens var någon idé att försöka
– Jag tänkte att jag ändå aldrig kommer att komma in. Just därför är jag så lycklig över att jag nu realiserar min livsdröm. Att jag inte blev fast i en bransch där jag inte längre utvecklades.
Shelley Grundén läser sedan ett och ett halvt år tillbaka socionomprogrammet på Södertörns högskola. Hon hade sökt in till utbildningen flera gånger tidigare, men aldrig lyckats få en plats, så hon fortsatte jobba inom handelsbranschen. Där fick Shelley tidigt in en fot. Det började med att hon gjorde praktik på Lindex när hon gick på gymnasiet. Hon fick därefter extrajobb, vilket ledde till en helgtjänst, som ledde till ett vikariat, vilket ledde till olika tjänster som ställföreträdande chef i olika butiker.
– Som ung, modeintresserad tjej var det roligt att jobba inom handeln, jag gillade kundkontakten, att träffa och hjälpa människor. Och kulturen på Lindex är sympatisk, många stannar i årtionden.
Hon studerade visserligen mellan varven. Hon hade en plan om att läsa enstaka kurser för att på de sättet komma bakvägen in i socionomyrket.
– Det går inte, men känslan av att jag ville göra något annat levde kvar.
Känslan minskade inte efter att hon fick barn.
– Det är konstigt, för trots att många kvinnor jobbar inom handeln är jobben inte anpassade för kvinnor med familj. Arbetstiderna skiftar, man stänger ofta butiken efter att förskolan stängt. Och om man vabbar, vilket många kvinnor inom låglöneyrken ofta gör, så skapar det en stress, för man vet vilken extra arbetsbörda det innebär för kollegorna.
Med åren började hon också känna av den kris handelsbranschen befinner sig i kris. Dels är det färre som besöker galleriorna, när fler handlar på nätet och har lärt sig jaga låga priser. Men det handlar också om höga hyror och energipriser, och den gröna omställning som måste till. Allt detta gör att handeln är en bransch i förändring.
– Vi blev färre personer på golvet, och även om kunden alltid var i fokus skulle vi också sälja på ett mer aktivt sätt. I takt med att antalet tjänster skars ner ökade också stressen, samtidigt om möjligheterna att ta sig vidare karriärmässigt minskade.
I takt med att antalet tjänster skars ner ökade också stressen
Ja, att hennes framtid inte var inom handeln blev allt tydligare, men exakt hur hon skulle ta sig därifrån var hon inte på det klara med. Det var när Shelley hösten 2018 blev utbränd i rollen som butikschef för en nyöppnad inredningsbutik, som hon tog tag i saken.
– I två års tid hade jag sprungit runt och släckt bränder. Utmattningen kostade rejält på kroppen, men jag är ändå tacksam för pausen den gav.
Shelley fick tid att tänka, analysera, och drömma kring sitt liv och sin framtid, och som många som hamnar i någon typ av kris sökte hon förändring. Även på arbetstid ville hon ägna sig åt något som hon känner har större mening än att sälja plagg och prylar. Hon ville hjälpa folk till positiv förändring.
– Att bli socionom kändes också som ett tryggt val, folk kommer tyvärr alltid att ha problem, dessutom såg jag möjligheten att komma upp i lön. Men jag hade ju sökt socionomutbildningen tidigare, och aldrig kommit in. Nu försökte jag även komma in på reell kompetens, men lyckades inte med det heller.
Hon trodde drömmen var ouppnåbar, men kontaktade ändå en studievägledare.
Hon trodde drömmen var ouppnåbar, men kontaktade ändå en studievägledare.
– Hon var superärlig och sa att jag aldrig skulle komma in på det jag hade, att jag hade sämsta tänkbara utgångspunkt. Hon rekommenderade mig därför att läsa upp matten och skriva högskoleprovet. Jag hade låga förväntningar på mig själv, och tänkte att jag skulle få jättedåligt resultat, men fick precis det jag behövde för att komma in.
Det är ett stort steg att börja plugga som vuxen med småbarn, framförallt då Shelley inte har så mycket CSN kvar att ta ut och det är osäkert om hon kommer att få omställningsstudiestöd.
– Men min man säger att ”vi löser det.” Det är fantastiskt att ha den uppbackningen, säger hon och skrattar till:
– Å andra sidan tog jag hela föräldraledigheten, så jag känner att det är min tur nu.
Men att det skulle vara svårare att plugga i medelåldern skriver hon inte under på.
Hon strålar när hon berättar om allt hon lär sig om dagarna nu, men poängterar samtidigt att studera inte är någon dans på rosor. Vissa veckor är riktigt kämpiga. Men att det skulle vara svårare att plugga i medelåldern skriver hon inte under på.
– Dels kommer jag in med rejält med kunskap om livet, och dels har jag ett större lugn i att det ordnar sig än många av mina yngre studiekamrater. So what, om jag kör på en tenta, då lyckas jag väl nästa gång.
